Category Archives: Finläsning

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Var det här någonsin min kropp, ens från början?

Posted on by superadmin

Det är i trean någon klämmer mig på rumpan första gången. Jag är nio år och det har skapats ett rankningssystem för bakdelar. Min och mina klasskompisars. Hur det började vet ingen och varför det bara gäller ena halvan av klass 3C funderar ingen på. Killarna får ingen siffra mellan 1 – 10 på sin pojkrumpor, det är dom som delar ut dom. Jag får en tia och känner ett rus genom kroppen.

Tänk att jag är värd så mycket.

Pappor har ölmage och det är så det är. Dom dricker från stora glas i kvällssolen på terassen och solar med sina berg till bröstkorgar. Njuter. Morfar är alltid jättebrun och ibland får jag sitta på hans mage och guppa upp och ned. Det är roligt.

Mormor hade också mage. Mamma med. Det var inget kul med det. Det var något som skulle ordnas och rättas till och jag har alltid vetat vad viktväktarna är för något. Det är ett ställe som ska hjälpa mammor att ordna saker som är fel med dom. Morfar befinner sig i ett annat universum från viktväktarna. Viktväktarna är ungefär som den där solen som sakta går ned bakom träden och gör att han måste flytta baden-baden stolen till framsidan av tomten. Det är så långt bort. Så utanför hans räckhåll.

Det är fest. Ute på landet. Ju svartare det blir utanför fönstret desto oftare är hans hand på mitt lår. Någon gång tittar jag på lampan under köksfläkten och undrar varför jag låter honom ha sina ben rakt över mina. Det är inte skönt. Knappast för honom heller men han har dom där. Över mig.
På madrassen i rummet försöker jag sova. Men det är händer över mage lår bröst och jag puttar ifrån. Säger nej. Tar hans händer och lägger dom hos sig.

Han slutar. Är brutalstilla i två sekunder innan han roterar ett halvt varv och sträcker sig efter tjejen på madrassen bredvid. Gör samma sak med henne. Jag blir iskall. Det kan inte vara såhär. Det kan inte vara såhär köttigt och såhär uppenbart och jag skriker det i örat på honom i det blåa rummet och han kniper igen ögonen. Bara blundar. Låtsas sova. Jag skriker honom i örat och han låtsas som

inget
alls.

Det tar en timme innan jag somnar om. Adrenalinet flödar och växer och sinar och stannar. Solen börjar gå upp. Rummet byter färg.

Vaknar av att han klämmer mig på skinkorna. (En tia.)
Andas i min nacke.

Finläsning

Anteckning från Bangatan del III

Posted on by superadmin

Sitter på spårvagn åt ett håll jag aldrig varit åt. Det regnar. Är påväg att bli mörkt fast det inte ens varit ljust. Bara grått. Jag vill inte göra något nytt i mitt liv men nu gör jag det i alla fall. För att jag måste. För att jag egentligen vill ligga på sängen och se sista avsnittet av orange is the new black och för att jag oftast väljer det alternativet. Inte idag. Under en kort explosionsstund bestämmer jag mig och då passar livet på att hända. Converse ned i ryggan, bräda i näven och ut genom dörren och tänker

”Sluta tänk, bara åk nu.”

Adressen leder till ett berg med en dörr och jag betalar fyrtio spänn. Överallt ramper och bowles och killar och betonggolv och hörlurar i öronen och försvinna in i kroppen. Flytet på hjulen.

Bestiger världens högsta berg på en måndag. Fast går rakt in i det. Neråt. Att det ska vara så svårt att bestämma sig för saker som gör en lycklig.

Finläsning

Anteckning från Bangatan del II

Posted on by superadmin

Vi möts nere på gatan. Hon sitter redan i bilen som jag inte ser för jag letar efter henne i människoform. När hon startar tar hon i så armbågen far åt höger och allt lyser rött på instrumentpanelen och det fungerar varje gång.

Vi köper vietnamesiskt i plastlådor och hon slänger ut bildörren på tomgång när hon ser någon hon pratat med i bastun på gymmet. De kindpussas och säger ”nä, jag har börjat simma istället” och ”sköt om dig”. Och så åker vi till klipporna. Ser Silja Line fartyg glida förbi och jag säger oj vad stor den är och hon säger nä, den är liten, för hon vet saker om skepp. Om hamnar.

Sen äter vi kycklingen och riset och jag fattar inte vad som är skillnaden på det här och thai men det smakar gott. Precis som vanligt. Vi pratar om val och om hur man bor. Jag funderar hur jag ska lösa allt när livet inte ingår i skolan längre och vi pratar om relationer och familjer. Och om kärlek som tar slut och min oro. Sen säger hon;

— För mig, om jag får säga vad jag hör, så låter det bara som att du vill leva. På riktigt leva. 

Och jag öppnar munnen och stänger munnen och säger.

— Ja.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. ”

Posted on by superadmin

Maeve_oBoyle_1web

Maeve_oBoyle_6webSångerskan har uppträtt för världens mäktigaste män men den här dagen var hon i Göteborg.

Innan vi träffade sångerskan Maeve O’Boyle från Skottland, hade jag aldrig hört talas om henne. Hon satt framåtlutad i en soffa på Linnégatan och lyste när hon pratade om sin musik. Den där styrkan i ögonen och självklara rösten – den där man dras till. När Maeve var nitton startade hon upp en musikskola i ett fattigare område i sitt hemland, sex år senare drivs det fortfarande och hon betalar alla löner.

Ett gäng som däremot känner till Maeve O’boyle är killarna Barack Obama och Påven Benedict XVI. Hon har uppträtt för båda men den här måndagen knallar vi två in på en bakgård och hittar en stege. Jag har rekat platser medan jag fyllde på parkeringspengar och Göteborgs Auktionsverk har en dörr öppen i en port som är vacker. Jag frågar om jag inte skulle kunna få låna en fin gammal stol – ”den gröna där”- och det får jag.  Ibland känns det som att bara man kommer in med rätt energi så säger aldrig någon nej, för att alla vill befinna sig i den kraften. Så är det med Maeve, hon är lätt. Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. Vi greppar var sitt armstöd och genom den enkla handlingen, så är vi ett litet team i några minuter. Vi skrattar och kollar oss omkring runt sopptunnor och hittar nya bakgrunder.

Att ha en endaste liten grej att förhålla sig till – som en stol eller stege – gjorde saken så himla mycket enklare. Jag måste alltid minska ner världen, skapa trängre ramar, för att fatta vad sjutton det är jag håller på med.

Maeve_oBoyle_4web

Maeve_oBoyle_3web

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Knackar på hos någon forskare på något kontor och frågar generat hur man tar sig ut till huvudentrén”

Posted on by superadmin

astrachef_4web

Astrazenicachef_1

astrazenicachef_2Nya vd:n på Astra Zeneca går vilse och kollar in labb, så även GP.

Jan-Olof är ny på jobbet. Det märks. Inte för att hans nya tjänst går ut på att lotsa runt oss i korridorerna på Astra Zeneca i Mölndal, men det är roligt när vi alla tappar bort oss. Jan-Olof Jacke, ny svensk VD på läkemedelsföretaget, knackar på hos någon forskare på något kontor och frågar generat hur man tar sig ut till huvudentrén. Rakt fram och till höger, sen hittar vi resten. Det är en labyrint.

Vi har precis varit inne i ett labb, tagit på hos rockar och plastglasögon och Jan-Olof  ställer frågor. Kollar i mikroskåp och nickar. Jag smattrar bilder. Bakom sladdar, under sladdar, under bord och bredvid bord. Det är bara nu jag kan få bilder där det faktiskt händer något  lite extra och han agerar med någon annan. Samtidigt ska en kollega gör webbteve och jag passar på medan han riggar upp kamerorna för sedan är det försent. Bara när vi går längst med korridorerna till konferensrummet grabbar jag tag i honom lite här och där och tar chansen för något extra porträtt. Då gäller det att bara greppa tag i axlarna på VD:ar och placera dom precis just där vid, till exempel, enorma molekyler i glas som alltid verkar finnas på sådana här ställen. Det är aldrig några problem. Människor verkar tycka att det är väldigt logiskt att jag förflyttar dom på bryska sätt och tydligen jag också. Kul!

Finläsning

Anteckning från Bangatan del I

Posted on by superadmin

Sitter på balkongen med tomatplantan som behöver sol. Inte frost, men sol, berättar Eva och frågar om jag kan ansvara.

”Dom ska bli gula!” säger hon på göteborskan och jag äter en som är sur. Trots gul.

Växten såg ledsen ut och hon reste iväg. For ut med väskor genom dörren och låste efter sig och jag tänkte att hon kommer tillbaka inom fem för hon glömde något för hon är som jag. Det tar en och sen nyckel i låset. Hon pratar om cykeln och om bromsarna och jag tänker att jag inte kommer orka titta på den ens, att jag vet det redan nu men säger inget.

Skulle ju gå till slottsskogen igår. Få lite natur, få lite kall luft och promenad i benen men kom bara till slutet av huslängan. Är så ofantligt trött. I huvudet är jag frisk och fylld med ideér och planer. Men så rör sig armarna längst med kroppen så väldigt långsamt och jag kan inte verka pigg. Jag kan inte trycka undan det sådär som man gör för att vara artig. Har det inte gått väldigt länge nu, tänker jag, borde inte feber ge sig när det känns som att det gått väldigt länge.

Jag och plantan i solen för jag behöver den också. Behöver också bli gul. Mogna.

 

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning”

Posted on by superadmin

helenaHär rinner tårarna under ett tal.

Jag satt framför henne i en soffa. Hon hade block i knät och det var mannen bredvid som skötte charmen och pratet och frågorna. Hon satt tyst. Tittade ned i sina papper, ställde de välformulerade frågorna, de eftertänksamma och nästan kalla.

Jag gillade henne direkt.

Fyra år senare står jag på andra sidan ett stort vardagsrum. Huset är fullt av människor och köket proppat med medtagen mat där människor står i klungor och pratar. De har glas i händerna, champagne och intensiva samtal. Det är en varm hinna som rinner ned för innertaket och alla är där för en och samma anledning.

För henne.

Under kvällen hålls det tal. Alla säger samma sak och alla säger tack för att du har funnits i våra liv. Tack för att du alltid varit där, diskuterat, analyserat och gett oss nya insikter. Tack för alla större perspektiv.

Tack för att du gett dig själv.

Jag sitter framför henne i en soffa. En ny. Det har gått nio månader och jag har, trots att jag inte vill erkänna det, en halv panik över att hon kommer knalla ut ur mitt liv nu. Gå rakt förbi utan att titta bakåt och vidare till nästa blonda tjej som gillar att skriva och har fastnat för bilder. Det gör hon inte. Men det vet jag inte nu för just nu säger hon vackra saker. Viftar med en låtsas påse i vänsterhanden och pratar om pusselbitar som finns i mig. Som bara måste sammanfogas för att vad som helst kan hända då.

Men vad som helst kan hända bara man litar på människor. Om man ger dom ansvar och spelrum. Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning.

 

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Tidningsvärlden är så ledsen men varför är jag så glad?

Posted on by superadmin

– Men vart tror du att du ska få jobb sen? Hur kan du välja att lägga så många år på något som håller på att dö?

Fotografer och reportrar stirrar mig i ögonen och säger att de tycker att journalistskolor är elaka. Att de låter branschen utnyttja mig och ge mig hopp om en framtid som inte finns. Att de får mig att tro att jag har en chans. I verkligheten. Det har jag inte, skyndar dom sig snabbt att förtydliga innan jag fått upp kameran på axeln. Bara så jag vet.

Men jag tänker att allt handlar om perspektiv.

Jag hör sagor om en gammal tid där Göteborgs-Posten, eller nej, alla tidningar kastade pengar på sina medarbetare. De åkte jorden runt, de fick en vecka på någon ö utanför Spanien om de skrev 2500 tecken om den när de kom hem. Det var tio uppslag för ett och samma jobb och det fanns så mycket pengar och så mycket annonsörer och inga gränser. Det fanns Liv och Kraft och Inspiration och hur många parkeringsplatser som helst och alla sa alltid ja och solen sken varje dag.

Jag har aldrig varit med om det.

Jag har aldrig sett guldet och öar utanför Spanien. För jag har alltid vetat det här. Att det är hopplöst. Att jag aldrig kommer tjäna pengar, att jag kommer bli utnyttjad och utlasad och aldrig kommer ha ett fast jobb under hela min livstid.

När vi i skolan skulle ta en eftermiddag för att diskutera våra visioner och framtidsplaner så sa jag ”jag hoppas att jag får ett vik på en dagstidning” på frågan om vad jag skulle göra efter examen.

Där är våra krav. Där är våran världsbild. Men när hopplösheten är min utgångspunkt så kan allt bara bli bättre och härligare och på ett annat sätt.

För vi är ju underdogs utan att veta om det. Vi slåss i en motvind vi inte känner till för vi har aldrig suttit på cykeln med nedförsbacke. Och just därför har kreativiteten aldrig haft en bättre utgångspunkt.

Jag representerar den naiva ungdomsgenerationen av bildjournalister. Den där som tar sig själva på för stort allvar och slutat kallas sig för endast fotografer. Jag vet det här. Jag vet barnsligheten som rinner ur mina ord utan erfarenhet. Men jag vet också att gammal erfarenhet lätt kan bli ledsen. På grund av upprepade besvikelser och misstag.

Här står jag, helt jävla ung och oförstående, men ren från bakslag. Det är inget dumt och det är inget negativt. Det är fantastiskt, för tänk vad mycket nya och konstiga marker jag kan tänka mig att besöka, för att jag inte ser hålet i marken som jag så uppenbart kommer trilla in i. Tänk vad mycket nytt jag kan tänka, för att jag inte ser begränsningarna. Mina mallar är fortfarande rörliga.

Förändringen som tidningsbranschen står inför, kommer inte bli bättre av att man trycker ned de nya människorna i den. Den kommer att behöva varenda person som vill hoppa ned i okända grushål.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”… och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det.”

Posted on by superadmin

MareikeochannaMareike och Svanberg på vår balkong. Den här helgen gick vi på utställningen I kroppen min av Kristian Gidlund och Emma Svensson.

Allt som är min bakgrundsinformation förstärker det. Jag känner honom genom dalmålet från sommarpratet, den självklara rösten i Värvet intervjun och jag känner honom inte alls. För han blir en symbol. För ungdom, för kreativitet, för cancer men framför allt för människan. Bara människa. Den rädda, ledsna och lyckliga och modiga. Den som alla är.

Det är också därför jag går dit en gång till. Dagen efter och den som är den sista innan utställningen plockas ned. Brukar aldrig göra sånt men det regnar och källarrummet ger mig en känsla av att leva så jag gör det, med Svanberg och hennes Tove och Emil.

Svanberg är fantastisk i sådana här lägen. Hon har så nära till känslor och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det. Det stämmer. Jag vill ta bilder av henne där i källaren omgiven av stora mörka printar och det slår mig att det här är en begravning. Eller en vaka. Jag har aldrig varit på en vaka, vet knappt vad det är, men det är så jag tänker nu.

En vaka.

Tjejerna bakom galleriets disk nickar tyst när man kommer in. Sitter med huvuden böjda. Ibland går de stilla genom de olika rummen och då sätter de hälen först. Resten av foten sedan och benen lyfts så medvetet.
Vi går ut ur källaren, vi har friska kroppar. Många år kvar.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Två olika helger

Posted on by superadmin

Midsommar_1

Midsommar_2Denise Padron Benitez  under midsommar.

Det är helg och jag minns en annan. Midsommarhelgen med allt kroppsligt kaos. Med avslut och så fruktansvärt ny död. Ett gäng kompisar i en peugeot påväg till Hälsingland som slog upp ett tält de aldrig sov i. Blev bilen istället. Med ratten mellan benen och bakfyllan dunkande i nacken efter dansen till fyra på morgonen. Efter nakenbadet klockan ett.  Nu är det en annan helg i ett annat tillstånd i en annan stad och jag kommer hem från en färja, från ett jobb om miljö och solceller på en ö fylld med sken. Drack kaffe i en annan värld.

Som om Astrid Lindgren skrivit böcker om gamla människor som hittade på hyss, så skulle det vara på Brännö. Stället utan bilar men med packmopeder med tanter på. Och vilka kvinnor. Stöter bara på bestämda Lena Nyman-härliga kvinnor sedan veckor tillbaka. De finns på jobbet och på uppdragen och hemma och i bekantskapskretsen. De bara dyker upp. Har härliga streck längst med ögonen och brunbrända armar som viftar och typ linnebyxor i beige. Alla har linnebyxor. Jag vill också ha linnebyxor och ett hus på en ö och må fantastiskt och vara stark i min egen självbild. Med solceller. På taket.

Men kommer hem från en färja och ett jobb med reporter som gav så bra energi. Trygg och stark. Som att vi känt varandra länge och tänker lika. Är så uppe i varv. Snart tjugofyra och vet inte hur många år jag skrivit om mitt varvande som jag ser som något form av problem. Det är inte varven som är något problem, det är mina verktyg för att hantera det. Vissa veckor är bara i mitt huvud och i texter och i podcasts. Vissa veckor tänker jag inte på att min kropp finns, att sängen finns, hur tshirten känns mot min rygg. Känner inte för jag är bara digital och i mina hjärnbanor händer det väsentliga. Allt annat bara finns runt. Som en bakgrund. Som en smart telefon för simkortet och då ballar det ur. Jag känner hur det växer i min kropp, hur nacken är stel, hur axlarna knakar. Kroppen säger; hallå hallå, nu minns du mig inte. Nu glömmer du bort den andra världen man kan vara i.