Category Archives: Finläsning

Anteckning från Vietnam II ”jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger ”Yes, yes, please kliv på”

Vi är i Vietnam. Har landat i norr och flyger hem från söder. Vi tar två lokala bussar för att komma till en busstation. Två, för att vi drabbas av en stor insikt i att vi åkt för långt och nu är påväg åt helvete.

Det stämmer inte, enligt tjejen på hållplatsen som faktiskt snackar några ord engelska. Hon viker ned sitt munskydd över hakan och säger att vi kan ta nr 40 eller 11 för att fortsätta dit vi från början var påväg. När 40:an stannar mitt i vägen framför oss så kollar jag på henne och hon nickar.

Vi hoppar på. Eller liksom ramlar in med våra stora ryggsäckar och brädor och mindre ryggor. Håller tag i några handtag från taket och håller balansen. Nånstans på vägen börjar vi inse att vi verkligen borde vara framme och när jag går fram till biljettkillen verkar vi redan vara vid slutstationen och vi kliver av.

En taxichaufför erbjuder oss lift och vi är precis påväg att ge upp och ba OKEJ VI TAR DEN ENKLA VÄGEN. När han pekar på vägen framåt och sedan åt sidan. Vi har sagt namnet på den där jävla busstationen men också namnen på staden som vi ju egentligen ska till. När man reser är det så lätt att haka upp sig på olika delmål, såsom man måste för att lyckas resa runt i ett land som man knappt kan kommunicera i. Man tar det ett steg i taget. Vi ska till en ö och där ska vi bo på ett hotell. Men delmålen dit är:

1. Hitta buss TILL busstation.
2. Hitta busstation.
3. Hitta buss till Hai pongh
4. Hitta färja vars sista båt avgår kl 15.
5. Hitta hotellet.

I alla dom delarna måste vi förlita oss på folk, på att de förstår vad vi menar, att de talar sanning, att vi förstår vad de menar, och också inse att olika artighets fasoner i landet kan sätta käppar i hjulet.

Taxichauffören upprepar namnet på staden och namnet på en annan stad. Han pekar åt ena hållet för första staden och andra hållet för den andra staden. Vi pekar åt första hållet och då nickar han och viftar. Vi börjar travande gå åt det hållet och efter nån minut har chauffören tröttnat på vår osäkra gång och kliver ur sin bil och går efter oss.

Han viftar och säger frågande namnet på vår stad igen och vi säger ’yes’ och nickar och då tar han oss över den högst trafikerade motorvägen med tunga fordon. Vi går i samma takt precis bredvid honom så att när vi går, är vi bara som en person i bredd. På andra sidan ska vi ställa oss på, enligt oss, en helt vanligt ”trottoarkant” längst med motorvägen. Jag tittar på taxikillen och han tittar rakt in i trafiken, så då gör jag det också.

Vi stirrar på den forsande trafiken i typ 30 sekunder och sedan kommer den. Vår buss till vår stad. Han vinkar in den. Jag säger Hai pongh? Så fort jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger ”Yes, yes, please kliv på” och vi gör det och jag är så fokuserad på att det ska bli rätt att jag glömmer vända mig om och tacka taxikillen – som verkligen hade kunnat blåsa oss på jätte mkt pengar. Men som valde att hjälpa de där två förvirrade idioterna som vinglade längst vägkanten.

Och vi möter det hela tiden, folk som har som jobb att forsla folk för pengar, hjälper oss istället att hitta andra alternativ som inte är deras. Människor, så jäkla hjälpsamma, vart man än kommer.

Anteckning från Vietnam I ”Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

FEBRUARI: FLYTTA

Flytta

 


Jag har jättesvårt
att kolla på henne när jag säger det. Viker duken vid tallriken och precis när jag säger

det är nått jag måste berätta

kom servitören fram och frågade om kaffe och dessert. Märker ingen stämning alls. Avbryter senare mitt i och frågar om maten är god. Pastan var för hård och allt egentligen för dyrt men vi säger jättegott. Fast Mickan sa bara ja. Jag säger jättegott för att göra honom nöjd. Och kanske för att göra allt lite trevligare, lite lättare.

Jag ska flytta, säger jag.

Och hon säger att hon anade det.

”Det har gått femton år och jag stirrar på dom igen, känner hamburgesmak i munnen på andra sidan jorden.”

Dykning_1

Dykning_3

Första gången vi dyker tänker jag på McDonalds. När jag var liten hade dom ett stort akvarium med färgglada fiskar som vi alltid tröck våra pommesfingrar mot. Man visste att de fick ont i fisköronen om man bankade men vi gjorde det ändå, det var ju så starka färger, som levande tecknat. Inte som våra gråa fiskar i mörkgröna vattnet i Lidsjön. (Om man låg tyst kunde man se dom under bryggan) Allt var så mycket mer spännande innanför de där glasväggarna.

Det har gått femton år och jag stirrar på dom igen, känner hamburgesmak i munnen på andra sidan jorden. 

När jag ser den första hajen snorklar vi i solnedgången. Ja. Solnedgången. Det är så mycket solnedgång det kan bli och vi ser horisonten och det känns fånigt för att det är så överdrivet vackert och harmoniskt och som att jag hittat på det. Som att vi är i ett neonfärgat t-shirt tryck med en delfin som hoppar i siluett. Det finns inga delfiner men hajen är där och vi simmar efter.

Andra gången jag ser en dyker vi med tuber och jag andas jätte fort och stirrar nedanför mig och är faktiskt jätterädd fast jag vet att det inte är någon fara. De är hyfsat små och verkar bara lite halvnyfikna och Christian simmar uppmuntrande förbi. Jag är skeptisk och det bubblar framför masken.

Men så tänker jag på att jag skrev
”Jag har inte varit rädd på länge” till Henrik på facebook för några månader sedan, precis innan jag frågade om jag fick komma ned och segla.

Och han skrev att man inte ska vara rädd men jag håller inte med.

Dykning_4

Dykning_2

ANTECKNING FRÅN BANGATAN VIII

Vi står mitt i gatan men orkar inte tänka på spårvagnen som kommer när som helst. Plockar softbox ur bakluckan och lägger in hennes när hon sätter sig i bilen. Bär upp mikrofon efter att vi kramats och sagt

— okejbra, viseshemmasen.

Jag tänker att vi båda sluddrar till varandra. Klockan är snart natt och vi har jobbat och stressat hela dagen och jag måste spänna musklerna runt ögonen och peka på saker för att greppa tanken.

”Ehh…handbromsen … lägg bara i ettan … den kan fastna.”

Frilanslogistiken som ska ordnas i en stad utan våra skyddsnät. Men vi bygger. Hjälps åt.

”Det är bara en jävla bild. Herregud, jag har bråttom – hinner jag tänka innan jag kommer på att det ju aldrig är bara en jävla bild.”

Jessica_1

Kan det vara fyra meter upp? Kanske mer tre och ett halvt.

Ligger med armarna och benen rakt ut på golvet, ögonen riktade mot taket och ett helt knallrosa ansikte. Vissa blir röda när de sprungit men jag blir neonrosa.

Springer för att allt går så fort runt om mig. Veckan rusar fram, stressar till spånmöten för framtida projekt, fotar omslag till tidning med blixtar och två assistentvänner, hoppar in på GP, åker till Trollhättan för att fota fem sidor för nån annan. Nästa grej. Nästa jobb. Nästa plats.

Byt fokus. Byt fokus. Anteckningarna på mobilen växer och jäser över.

”tänk på – detalj, förslag på omslag!”

Öppnar fönstret. Lägger mig på golvet igen. Det trillar ned luft och jag blir kall på ryggen.

Det här jobbet handlar så sjukt mycket om att ställa om. Ställa in, förstå ramarna, förstå hur jag ska lyckas ta mig till bilderna jag har i mitt huvud och sedan ta in människorna.

Om jag förstår varför tolvåringen tycker det är jobbigt att jag fotar, om jag förstår vad hen behöver för att slappna av och känna sig trygg, så blir bilderna mycket bättre. Jag kanske behöver prata lite först, fråga vad de sysslar med just nu, vad personen heter. Kanske behöver jag bara stå still och inte ta bilder i några minuter för att det inte ska bli sådant fokus på just den personen. Det är kanske uppmärksamheten som är jobbig, eller till och med känslan av att man vill ha uppmärksamhet men inte fick den från början och absolut inte vill be om den. Stoltheten. Och därför beter man sig tvärtom.

Ibland känns det som hittepå psykologi men jag söker alltid efter förklaringar. Det kräver mer energi att analysera varför människor beter sig på vissa sätt än att bara leta efter ljuset, kompositionen och rätt vinkel och uttryck. Jag orkar inte alltid det. Ibland blir jag sur på att personen inte bara SLAPPNAR AV lite. Det är bara en jävla bild. Herregud, jag har bråttom.

Hinner jag tänka innan jag kommer på att det ju aldrig är bara en jävla bild. För ibland får jag känslan av att jag rånat någon när jag rusat fram, plåtat och stuckit lika fort. Då tog jag inte ansvar för vad personen kände efteråt. Jag vill att den ska ha en bra upplevelse av mötet, se att jag såg vem du var. Inte bara genom linsen.

Och jag vet ju att det här är krav som nästan aldrig går att uppfylla, men det är en riktning åt vilket håll jag vill jobba. Se människor genom kärlek. Faktiskt. Hur fånigt det än må låta.

 

Anteckningar från Bangatan VII

Det faller en hög bokhylla med porslin rakt ned i marken fast det gör det inte för det är en dröm. Vaknar med bultande kropp.

Nedanför öppet fönster står en krokig spårvagn. Glassplitter under balkongen och övergångsskylt som tittar rakt upp i himlen. Alla passagerare måste vandra ut ur vagnen och en liten bil längre fram som står med öppen dörr och ser fel ut.

Alla verkar må bra.

 

Anteckning från Bangatan V

Det ser ut som vanligt fast det finns portkod nu. Och ny grind, och snart ska de reparera balkongerna där man ”går ut på egen risk” fast jag äter frukost där. Den är sanslöst rostig.

Har det största rummet nu, den med kakelugn och sånt vackert tjafs i taket med sprickor. Packar upp halvvägs men somnar mitt i dagen med solen i ansiktet. Vaknar som neandertalare och bär runt på böcker hit och dit. Hittar ingen plats fast det ekar och blir sur på att världskartan är glömd i Stockholm. Den kan täcka så mycket yta. Kan täcka så mycket vitt.


Del I
II, IIIIIII.

”Han har med sig ombyte och jag har med honom hem. Eva i köket och handfatet på toaletten har gått sönder, rinner ursinnigt när vi går förbi i hallen. ”

Jessica_Segerberg_Joacim_Cans_1_web_liten
Joacim Cans är sångare i Hammerfall. Här är han fotograferad till helgbilagan Två Dagar i Göteborgs-Posten.

Det ligger en metalsångare ovanpå duntäcket på mitt sovrumsgolv. Han har håret utspritt som en blomma och frågar om han ska titta in i kameran.  Jag säger att han ska och tänker att jag aldrig jobbat såhär mycket hemifrån.

När vi möts är det på ett grått Stigbergstorg. Han har med sig ombyte och jag har med honom hem. Eva i köket och handfatet på toaletten har gått sönder, rinner ursinnigt när vi går förbi i hallen. Vi flyttar fåtöljer över hela rummet och sedan får han hoppa upp i fönstret och rätta till sina strumpor och han tror att han gör det för att det är något är fel med dom.

Det är det inte. Vill bara att sångaren i Hammerfall ska sysselsätta sig med något i det maffiga fönstret. Det blir en fin bild. Mjukare och med någon balettpose känsla i sig. Och kanske, om man tittar en stund till, märker man småfåglarna i tapeten.

Jessica_Segerberg_Joacim_Cans_2_web

Anteckning från Bangatan IIII

Opererade höften för två veckor sedan och nu visar hon på fårfällen framför teven hur man står på huvudet.

– Aaaktaaaa, säger vi. Och hon lyssnar inte.
Puttar upp benen mot taket och trillar omkull i en hög. Sen lagar hon kola och Anna gör paprika i ugn och jag sitter bara i köksfåtöljen och surfar. Tittar upp och pratar. Minns inte om vad, men det finns sekunder då alla drar efter andan. När det bara är ett väsande ljud i hela köket och allt står stilla innan allt vibrerar och vi skrattar så högt att armarna drar sig mot magen. Ett urskratt. Från det allra innersta.

 

”… och vi får springa igenom en säkerhetskontroll och kliva rakt ut på asfalt med plan på.”

130925_AnnikaNyberg_k

130925_AnnikaNyberg_3_webEtt personporträtt på Annika Nyberg vars hemstad är min. 

Hon är VD på Göteborg city airport och kan kliva ut på startbanor när helst det behövs. I dag behövs det, säger jag, och vi får springa igenom en säkerhetskontroll och kliva rakt ut på asfalt med plan på. Vi fortsätter till skjulen med den fina färgen och hon säger; men här är det ju inte fint. Fast det är det ju. Jätte vackert är det med all plåtfärg som tappat greppet och viker in sig själv som skydd. Och färgen. Solen som kryper över kanten.

Det visar sig att Annika kommer från Nyköping. Har bott på samma gata som jag lärde mig cykla och förmodligen gick hon förbi med backpacker ryggsäcken och kom aldrig mer tillbaka. Nu bor hon på västkusten. Jag med.

Varje söndag visar den inspirerande GP fotografen Magnus Sundberg upp en fotograf på sin blogg. För ett tag sedan skrev han så jäkla fint om mig. Kolla in det här och håll framför allt koll på hans blogg!