30 Jul 2016

Roadtrip: Innan

Skrivet av Jessica Segerberg

roadtripp_1

Vi tittar på en buss i Umeå. Det är ett varmt och levande par från Spanien som säljer den. De är noggranna. Har papper på allt. Nybesiktigad, nyss inne på service. Ny olja och nya filter. Inte många mil med tanke på åren. Jag vill stanna i deras lägenhet och sjunka ned i soffan under Frida Kahlo tavlan. De har en liten son med gröna stövlar som rabblar spanska och svenska och jag vill prata mer om hur de hamnade i norra Sverige. Vad frun forskar om i Sydamerika, hur det var att byta land, vilka fördomar de mötte. Vad de lärt sig under de fem åren.

Vi köper den, såklart, med ett uruselt försök till prutning. Klappar en lurvig kattunge innan vi går och kör 67 mil till Stockholm.

 

road


Tre dagar senare
går kopplingen. Reparationen kostar mer än 1/4 av vad vi betalade för hela bussen. Vi sitter utan luft i sängen och säger: vi klarar det. Vi löser det.

Och det är klart vi gör, vårt största “problem” är att vi vill åka på roadtrip med våra vänner. Det får vi. En sprudlande bilmekaniker från Polen ordnar det. Plus en lampa och plus en sensor av bara farten och han kör oss runt runt på parkeringen för att demonstrera den extremt dyra men välfungerande reservdelen. Jag far runt i baksätet utan bälte.
Sen måste han kolla bromsarna för att en lampa lyser. Vi säger att det bara är en sensor som är knäpp för det sa spanjorerna och han lyssnar inte, vilket såklart är klokt, och hivar upp bilen till taket igen.

roadtripp_2

roadtripp_gruppbild


Bromsarna är helt
okej. Byt nästa år. Sedan lagar han den trasiga sensorn utan att vi bett om det och sen lagar han en lampa och vi står bredvid och ser på koreografin, den som han utför. Hur han öppnar och letar fram nya delar och skruvar och lyfter och puttar bilen så att dörren inte ska ta emot en balk. Han vill att det ska vara rätt. Han vill att det ska kännas bra. Det ska vara en hel bil.

Han har en likadan och ler med hela ansiktet när han visar hur man fäller sätena extra så sängen blir jätte stor och upprepar:

— Mycket bra bil!!

Och jag tänker ja! En mycket bra bil! Och inser samtidigt min smittosamma sjukdom, den positiva synen. Den charmande energin som fyller bröstet, är jag ens till för den här världen, och jag tittar på killen som sitter bredvid mig i den röda spanska bussen och han säger:

— Jag kan ju inte sälja den andra bilen förrän den är lagad. Den läcker olja. Jag kan inte sälja en bil som läcker olja. Det är inte rätt. Och sen väjer han för en igelkott och vi kör asfattiga och möjligen lurade in i solnedgången.


7 Jul 2016

Swedish skateboard midsummer / Varför Marie-Louise Ekman ska åka bräda

Skrivet av Jessica Segerberg

swedish_skate_midsummer_1

swedish_skate_midsummer_2_ny

swedish_skate_midsummer_3

 

Jag läser en bok om Marie-Louise Ekman och tänker på skateboard. Det är en bok om olika delar av hennes liv (inte kronologiskt för hon minns inga årtal eller hur saker skedde i förhållande till annat, utan i teman.) och det var nära att jag inte fick låna den eftersom jag blev utslängd från biblioteket av en äldre kvinna som inte jobbade där. I vilket fall, under delen som handlar om SKOLA kastar Marie-Louise ur sig det här citatet:

“… jag kan tycka att gruppen är väldigt viktig. Man får kontakt med jämnåriga som har samma intressen som man själv. Det präglar sättet man pratar på, sättet man umgås på. Under en viss tid av sitt liv är man tillsammans med människor som vill åt ungefär samma håll. Man får ett lugn. Det blir en station som man går till. Man lämnar en massa andra saker. Det absolut viktigaste med en skola är att man träffar jämnåriga som man utvecklar någonting tillsammans med.”

Det är midsommarafton. Vi är åtta personer på ett torp utan midsommarstång men med hembyggd ramp bredvid kohagen. Några har åkt bräda i över tjugo år och andra började förra våren. När det är gränsen till natt har alla utom Ida klivit ur rampen, hon har kämpat med ett trick i flera timmar och hon sätter det närsomhelst. Det syns i hennes ögon och på sättet hon hoppar upp på platån när hon misslyckats. Nu känner hon hur hon ska vrida överkroppen så att resten följer med. Alla väntar med att gå och bada och när hon sätter det i midsommarmörkret så SKRIKER vi.

För de som skejtat i över tjugo år är det ett trick som är basic, men inte för Ida och inte för mig. Vi tas om hand, eller nej, alla tas om hand. Alla får pepp och skrik och hurrarop.

— Känn kanten med stortån, säger Oskar.

— … och flytta bakfoten bara lite längre in så blir det en spänning i brädan, säger Jenny.

När jag åker runt runt i en liten ställning av trä och järn, så byggs jag. Det finns många delar av mig och jag vet inte varför, men alla stärks när jag står på små hjul. Marie-Louise skulle gilla att åka bräda. Särskilt mitt i skogen, särskilt bredvid en kohage.

 

swedish_skate_midsummer_4

swedish_skate_midsummer_5

swedish_skate_midsummer__6

Swedish_skate_midsummer_11

swedish_skate_midsummer_9_dubbel_rgb

Swedish_skate_midsummer_10

Swedish_skate_midsummer_12

Swedish_skate_midsummer_13

swedish_skate_midsummer_7


18 Jun 2016

Lars Winnerbäck “Gubben, då i den svindlande åldern 25, hette Winnerbäck och sjöng om sånt jag visste väntade.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Lars_Winnerback_och_Mathias_1_web

Winnerback_1_webb

På skivan som börjat snurra stod det med solen i ögonen med svart markeringspenna och jag tryckte fast silvertejpsfliken igen för att hålla nere locket.

Vad är det för gubbe du lyssnar på hade Pauline sagt en gång. Gubben, då i den svindlande åldern 25, hette Winnerbäck och sjöng om sånt jag visste väntade. Den där brända skivan (förlåt Lars) var en bro. Från badhusbesöken med Pauline sju timmar i sträck och köpa godis i snart blöta pappers påsar. Från lekarna, plocka fram Barbies sista gångerna i smyg. Bron över till det där andra. Som jag inte visste vad det innebar, bara att jag skulle lämna en massa saker för att byta ut dom mot annat, något mer spännande. Något som skulle kännas starkare, så måste det vara. För så kändes det när jag lyssnade på den där killen.

Han skulle komma att följa med hela vägen, tills bron tog slut och en annan tog vid. Såsom det är, vi möter ju alltid nya avgångar och nya delar av att vara människa. Jag skulle under årens lopp sitta med Elin &  Zäta under många regnponchos. I väntan på ännu en konsert för att komma så långt fram som möjligt, för att hastigt kolla på varandra och sjunga med i vissa partier vi visste betydde extra mycket och skrika ut refränger. Hålla om varandra och hoppa högt när våra favoriter kom. Som en länk kopplad till slutet av en barndom, en tonår och ett vuxenliv.

Det här bilderna är publicerad i två delar, först i Hallands Nyheter som ett rep om Lars Winnerbäck & Mathias Gurestams relation och gamla minnen. Sedan som ett rent personporträtt i deras sommarbilaga.

Lars_Winnerback_och_Mathias_2_web

Winnerback_2_webb

Lars_Winnerback_och_Mathias_8_web


10 Mar 2016

FLYTTA III

Skrivet av Jessica Segerberg

Flytta_SV

 

Vi flyttar ihop.

Bär och städar och planerar. Åker till Ikea, det är söndag med dåligt väder och bara familjer med hungriga barn, vi har det ändå trevligt. Alltså, har det faktiskt trevligt. Är överens om nästan allt och särskilt en enkel hög hylla i metall som kostar 99:-.

“Jag tänker mycket växter i den” säger han. Copy pastar mina tankar ut ur hans mun

Det är ofta så. Vi stämmer överens om vägen vi ska och de flesta detaljer men ibland slår det mig hur lite jag känner till om den här personen som jag nu inte bara delar en stor samhörighet och kärlek med, utan även en liten lägenhet vid Telefonplan. Kommer det påbörjas en kvävning? När börjar vi begränsa varandra? När startar tävlingen om luft och plats och underliggande pikar? Kommer vi sluta lyfta varandra?

Vi kör runt en sen kväll i industriområden och letar lastpallar i rätt storlek och tjocklek. Vi ska bygga en sängstomme med förvaring under sängen och kanske en soffa på balkongen.

– PALL
– nej för liten
-PALLAR! Massor!  Men dom är för tunna. Fan.
-PA… nä dom var inlåsta.

 

Låter det i bilen på uppdrag. Vi gör mycket saker för att binda samman oss nu. Umgås intensivt. Pratar jämt. Åker iväg på små resor. Jag antar att det är naturligt och jag ser det som en fin sak. Det är nog därför folk kan skaffa barn så fort. För att få det dom tror är det starkaste bandet direkt. Jag tror inte det funkar så. Vi ska ha vilda döttrar i en skejtpark men inte nu.

Nu ska vi ha eurolastpallar. Det är 120 cm långa och än så länge tycker vi att det är en utmärkt bredd att sova två personer på. Det är praktiskt att vara korta tillsammans. Om han bryter benet igen kan jag bära honom till bilen. Eller sjukhuset.


29 Feb 2016

februari: flytta II

Skrivet av Jessica Segerberg

Flytta

 

Vi får ta vad vi vill i lägenheten hos en kvinna jag aldrig träffat. Vi behöver köksgrejer, tänker vi, men det är inte sant. Vi kan ha mer köksgrejer. Vi kan ha ett decilitermått i metall som är gulligt istället för ett i plast som sitter på en ring. Så då tar vi det. Och en kapsylöppnare istället för snusdosor när vi får besök. Den ligger i bilen när min bror hälsar på. Vi öppnar ölen med en gaffel.

Hon har två eller mer av allting hon äger, säger dom. Det stämmer. Hon har backups. Jag tänker att hon är förberedd på någonting och vill vara säker på att det som ska finnas finns.

När vi hittar ännu en limeskals skrapare så skrattar vi alla fyra. Till och med där! Limeskals skrapare! Vi tar med den hem. Jag hoppas vi använder den en gång minst. Jag hoppas att vi någon gång använder den.

Alla förutom jag har minnen till olika saker i den här lägenheten. Hörnsoffan som varit med så länge. Nichlas sitter i den på ett kort jag får se. Han hade kritvitt hår och små korta ben.

Bakom en gardin står en kämpande växt. Jag frågar om jag kan ta den med mig. Det får jag för den står på fönsterbrädet när hon hälsar på i våran lägenhet. Vi tar i hand och jag hjälper henne med jackan som är svår att få av i rullstol. Det är en vecka sedan jag övervägde vad som var snyggt i hennes kök.

Skålen där vi serverar salladen är hennes. Jag ser att hon ser och hajar till. Hon säger att det är bra att sakerna används men att det är konstigt. Hon börjar gråta men kan inte hjälpa det. Det är ett helt liv.

Tre timmar senare står vi i korridoren och något lossnar, hon ska precis rulla bort till färdtjänsten ute vid porten och hon börjar prata mer än på hela kvällen. Det är tre månader sedan hon flyttade. Hon saknar sin man så förfärligt. Hon blev så glad när hon kunde ge bort äggkoppar till några som har ett hus utomlands. Det finns inga äggkoppar i Spanien. Man får vara glad över åren som man fick, säger hon och lägger händerna på väskan i famnen.

Den kämpande växten har kvällssol.


29 Feb 2016

FEBRUARI: FLYTTA

Skrivet av Jessica Segerberg

Flytta

 


Jag har jättesvårt
att kolla på henne när jag säger det. Viker duken vid tallriken och precis när jag säger

det är nått jag måste berätta

kom servitören fram och frågade om kaffe och dessert. Märker ingen stämning alls. Avbryter senare mitt i och frågar om maten är god. Pastan var för hård och allt egentligen för dyrt men vi säger jättegott. Fast Mickan sa bara ja. Jag säger jättegott för att göra honom nöjd. Och kanske för att göra allt lite trevligare, lite lättare.

Jag ska flytta, säger jag.

Och hon säger att hon anade det.


27 Feb 2016

“En hungrig men ändå sprudlande Pernilla August på ett golv och såklart en ledsen brandman”

Skrivet av Jessica Segerberg

Eva_nilsson_bågenholm_webb

Johan_Helgesson_malerifakta_3_webb

Maria_Ramnehill_Pernilla_August_web


I december fotade
jag en blixtbild per dag fram tills julafton och kallade det för #segerbergsblixtkalender på instagram. Man kan säga att det har spillt över även på det nya året, fast i jobbform. Nu är det snarare en ovanlighet att jag bara använder befintligt ljus. Det känns liksom konstigt att endast ha en kamera i handen och inget annat att behöva släpa runt på, som att jag är halv. Men i höstas kändes det helt tvärtom. Visst är det lustigt hur man skjuter sina perspektiv? Hur det går att ändra sina vanor och utvecklas åt den riktning man vill.

Här ovan är ett litet urval på några jobb jag hunnit göra under 2016 då jag använt blixt. Högst upp är morgonpigga Eva Nilsson Bågenholm. Vi sågs halv åtta för att plåta hennes springrunda vid Årstaviken innan hon skulle till jobbet. Vid femtio så undrade hon om hon skulle palla med ett maraton. Det gjorde hon, minst sagt, eftersom hon nu sprungit fem. Hon är (om inget ändras) omslag på Tandläkartidningens nästa nummer.

Sedan har vi Johan som jobbar som mätare på Målerifakta. Pressbilder till bokförlaget Atlas på blivande författaren Maria Ramnehill som snart släpper ett transfeministiskt manifest. Den mycket trevliga forskaren och tandläkaren Jan Derks tillsammans med sin assistent Susanne. En hungrig men ändå sprudlande Pernilla August på ett golv och såklart en ledsen brandman som pratat om förstörelse och hot mot brandbilar, publicerat i GP. Och sist, Jacob Langvik som jag faktiskt fotade för tre år sedan på min praktik på GP. Då jobbade han på Faktum och hade startat ett klädmärke för välgörenhet. Denna gång blev han plåtad till Sändaren för att han precis släppt en bok om kristna som lämnar sina församlingar.

Alltså folk, vad dom håller på! Vad dom gör olika grejer, och så får jag komma och hänga med dom med min blixt. Det är nått att vara tacksam över.

 

Jan_Derks_web

Maria_Ramnehill_pressbild_2_web

DRAGARE_PerAnders_1_webb

Jacob_Langvik_1_web


24 Jan 2016

Januari: Havet II (med både gästskrivare och gästtecknare!)

Skrivet av Jessica Segerberg

micke_havet

 

Okej, det var en jäkla process och såhär gick det till: Min mellanbror Michael fick i uppgift att skriva en text på tema Havet. När han var klar skrev jag en text inspirerad av hans. Tillslut fick vår lillebror Tim rita en bild inspirerad av båda texterna. När jag frågade Tim vad han tänkt när han gjort den The great wave inspirerade bilden så skrev han “När man frågar någon om havet så har dom alltid en bra berättelse, en berättelse om deras ungdom.” Word!

Gästtext av Michael Segerberg

Jag står på bryggan och ser ut över det mörk blå vattnet, solen är på väg ner och jag är tio år gammal. Min mamma ropar på mig, kom nu Micke det är dags att åka hem.

Jag vänder mig om och börja gå mot stranden, men så plötsligt så kommer en vild ide farande genom mitt huvud, jag stannar precis vid bryggans början och tar av mig min tshirt och sparkar av mig skorna och efter som jag fortfarande har badbyxorna på mej så vänder jag på klacken och springer så fort jag kan tillbaks över bryggan och dyker i.

Det svala vattnet sköljer över min kropp och för ett kort ögonblick glömmer jag att skolan snart ska börja och att sommaren snart är slut, allt är så frid fult här nere men ändå så levande.

Här spelar det ingen roll hur dålig jag är på matte eller på att stava, i vattnet har jag alltid känt mig skälvsäker och trygg och det är också ända gången jag känner mig riktigt fri.

 

————————————————————————————

 

Han är alla färger. Fräknig och blå på somrarna. Och brun, folk säger att man inte blir brun när man är rödhårig men han blir det, bränner sig på axlarna och badar i tshirt när mamma säger det.
Vi badar jämt, har familjekort på badhuset på vintern även om vi egentligen inte har råd. Alla gillar badhuset. Mamma är så nöjd och lugn. Armarna längst med kanten på varmvatten bassängen, fötterna flyter upp, ansiktet blundar mot taket. Hon läser tidningar med kändisar och tecknade blixtar. Vi äter kanelgifflar och saft på blöta plaststolar. Det blir jobbigt att gå ned i vattnet igen efter det, det är så kallt. Micke springer bara rätt ned och trycker fötterna mot botten och far upp och landar med ryggen mot vattenytan.

Uuaaahhhhhhh! Skriker späckhuggaren. Han tar sats med fenan mot kaklet. Simmar snabbt under ytan.

När riddaren kommer, dyker han upp från ingenstans och viftar med ett svärd. Den skär längst med vattenytan och snurrar runt så en cirkel av vatten sprutar upp. Späckhuggaren är på andra sidan bassängen nu. Han kastar sig dit. Försöker spetsa den mitt i det där hålet där den sprutar vatten eller luft eller vad det är men han missar. Svärdet skär bara genom klor. Han kastar sig snabbt över på sidan igen men det är försent, späckhuggaren har kastat sin enorma kropp ovanpå honom och han sjunker nedåt. Rispas mot kaklet av tyngden, svärdet har glidit ur hans hand och han försöker sträcka sig. Snart är luften slut. Men så får han tag i den, han känner handtaget sjunka in i greppet.

Gaaaaahhhhhhh!

Där.

Späckhuggarens blod sipprar ut, tyngden lättar och han ser blodet som ljust rosa mot ytan.

 

Han håller alltid på sådär. Hoppar runt, kastar sig och skriker. Jag spanar och ser att mamma är i varmvatten bassängen, börjar frysa. Micke är lite för långt ut i bassängen egentligen men han simmar bättre än alla jag känner. Det ser väldigt roligt ut, inte roligt som ett skämt, han är döds allvarlig när han leker, utan som att han verkligen har försvunnit iväg till en annan plats. En saga eller nått. Jag står halvägs upp ur bassängen. Han försöker hålla sig nere under ytan, sprutar ut luft så han kan ligga på botten och sprattla på en meters djup. Sen hoppar han upp och skriker dödsvrål innan han försvinner ned igen. Jag är nästan alltid med, men han vill leka så länge och jag vill inte så jag tänker gå upp. Han blandar alltid in mig, eller, vi kommer på leken båda två, men han kan lika gärna fortsätta själv när jag är borta. Han fyller i historien


15 Jan 2016

Januari: HAVET

Skrivet av Jessica Segerberg

HAVET_1


Jag hade aldrig
varit så inblandad i naturen. Hade inte förstått att jag stått utanför och kollat.
Gått promenader i en skog ibland. Gått promenader på asfaltsväg som gick genom skog ibland.

Den ditlagda naturen som finns för att vi mår bättre av att ha den nära. Men den är inte naturen for real, för den är läskig. Den är enorm. Den är förödande. Allt de här har jag ju läst och troligen förstått i huvuden. Intellektuellt. Naturkatastrofer bla bla.

Men

den kan göra vad den vill med mig.

Tänkte jag med ryggen mot plasten som var båten. Tittade på blänket i havet som forsade oss fram. Vi lånade kraften för att byta platser. Jag tröck fötterna mot kanten för att inte halka ned. En segelbåt låter. Visste du det?
Den låter av kraften i stänger och master och segel. Knakar.

Och om den vill, kan jag försvinna ned. Dom skulle aldrig hitta mig.


11 Jan 2016

Segerbergs blixtkalender 2015

Skrivet av Jessica Segerberg

Blixtkalendern_bloggen_1_2


Jag jobbar med
den här grejen att ta bild. På folk, och redigera den bilden och sen ge bilden till någon annan som säger “fin!” eller “tack” eller väldigt sällan “nej den här kan vi inte publicera”. Och så blir jag glad, lättad, ledsen eller skäms.

Och så rullar det på. Det är fantastiskt och skitjobbigt nästan jämt. Och det är så fantastiskt och skitjobbigt nästan jämt att man bara jobbar på och hoppar över alla hinder (färgglada bilder + regnigt Lund + november) och inte fattar hur man ska lyckas men så gör man det på något sätt.

I december bestämde jag mig för att bara fota med blixt, för att jag undvikit den. Den har varit som ett hot som tar bort självsäkerheten i mitt fotograferande och skakar om förutsättningarna. Som förändrar hur jag måste tänka.

Det blev 24 färdiga bilder men helt sjukt många bilder tagna, som en minikurs i blixt varje dag fram till julafton. Fast också kompromisslöst, med den styrkan jag hade den dagen, de förutsättningarna som fanns just den dagen. Det startade upp något i huvudet. Filade till sig, blev en vana. Jag tänker mig att jag ska göra samma sak med text detta året, i vilken form är jag inte helt säker på än. Men att färdigställa en text i veckan kanske? För att få hålla den delen av hjärnan i trim. Om du har några förslag och tips, låt mig veta!

Alla bilder publicerades på mitt instagramkonto jsegerberg under hastagen #segerbergsblixtkalender

 

Blixtkalendern_bloggen_3_4

Blixtkalendern_bloggen_5_6

Blixtkalendern_bloggen_7_8

Blixtkalendern_bloggen_9_10

Blixtkalendern_bloggen_11_12

Blixtkalendern_bloggen_13_14

Blixtkalendern_bloggen_15_16

Blixtkalendern_bloggen_17_18

Blixtkalendern_bloggen_21_22

Blixtkalendern_bloggen_23_24


« Previous PageNext Page »

Instagram

 Det finns en liknande bild på min telefon. Den föreställer den här korsningen på Drottninggatan, förutom att det ligger en lemlästad person på övergångsstället. Och en man som får hjärt och lung räddning en bit in. Man ser sträck av blod som i linjer går åt samma riktning som lastbilen åkte. Jag var där nyss, för första gången eftersom jag förut fått hjärtrusning av att vara i närheten. Jag har tagit omvägar när jag behövt åka dit på jobb, gått i cirklar, hoppat av en station senare. I dag kändes det rätt. Stressen kring händelsen ligger inte i platsen, inser jag. Det ligger i rytmen hos en livrädd folkmassa, i ansiktena hos chockade människor. Ett minne lagrat i min kropp. I dag strosar folk förbi mig. Solbrända, stressade, lunkandes. Avslappnade anletsdrag som sveper förbi. Det är hela skillnaden. Jag går Drottninggatan ned.
 Det var dagen efter att du sagt "jag tror jag älskar allt med dig". Du stod i köket, jag satt i soffan och tittade på dig och ditt lilla utbrott. Du hade råkat tappa kaffesump som letat sig in i olika springor på olika lådor och mellan dina tår. Du skakade din fot med häftiga rörelser och gav ifrån dig olika ljud. Vi var trötta, åkte till lägenheten varje dag och målade och du jobbade heltid. Köket är tre meter ifrån soffan och din kletiga ilska täckte hela väggarna. Jag var så slut. Tillslut gick du ut på balkongen. Satt helt tyst och drack den enda kopp kaffe du lyckats få fram och jag kollade på dig ibland. Det händer i korta stunder att du blir instängd i ilskan. Men när du blir det, så älskar jag dig även då. Det är bara grunden. Sedan blir den starkare ibland, som när du skickar stöttande sms när jag hamnat i en stressnurra. När du gör spontana små danser och viftar på rumpan. När du skrattar högt åt mina skämt. När du nynnar på morgonen. Hur du är med djur. Jag älskar allt med dig.