26 Oct 2017

Hur jag använder inspirationsbilder

Skrivet av Jessica Segerberg

Jag vet att jag behöver allvarliga porträtt och fina glädjefulla bilder, “gärna när något händer” på Ung Cancer grundaren Julia Mjörnstedt Karlsten. Jag sitter på tåget ned till Göteborg och kollar då och då på printscreens av bilder jag har på telefonen. Ett önskemål är att omslaget gärna ska vara allvarligt men ändå ge en känsla av hopp. Motsägelsefulla bild idéer är standard. Men hur gör man?!

Ingen aning. Några dagar innan jag fotar brukar jag kolla läget med AD:n, vad har hen för önskemål och tankegångar? Vad ska jag undvika för att resten av tidningen ska få ett bra flow och inte kännas upprepande?

Sedan, dagarna innan eller samma dag, kollar jag igenom min inspirationsmapp. Ofta hittar jag en bild som jag hajar till över. Jag kan ha sett den tusen gånger innan, men bara för att jag har en viss fotografering i huvudet så väcker bilden olika tankegångar beroende på vad jag letar efter. Bilden får ligga i mitt medvetande och gro, den poppar ofta upp när jag inte alls är fokuserad på mitt jobb. När jag precis ska somna, när jag är ute med min hund och ser en viss form i skogen, när jag pratar med min sambo vid köksbordet och plötsligt får en simmig blick och inte längre hör vad han säger.

Den här var bilden som fastnade inför fotograferingen med Julia. En ung Meryl Streep! Såklart!

 

Jag gillade ljuslinjen, men hur kan jag skapa den hemma hos någon jag aldrig varit hos? Den påminner om en dörröppning = då använder jag en dörr, alla har en dörr hemma. Men på min bild vill jag inte att hon ska vara helt överexponerad i ljuslinjen och inte heller ha en helt död bakgrund, hur gör jag det? Hemma hos Julia gick det att dra ned en rullgardin (som glappade lite och skapade ett spännande ljusinsläpp i bakgrunden)  i det pyttiga sovrummet. Sedan ställa blixten ute i hallen och dra igen sovrumsdörren. Men blixten blev för skarp, så jag körde bara på det fasta modelljuset så att jag hela tiden kunde se vart ljuslinjen var. Julia var upptagen med att lyssna på mina instruktioner om vad hennes huvud skulle ha för vinkel, samtidigt som lille 8 månaders Frank härjade vid hennes fötter. Så tålmodig kvinna!

Jag tycker det är så spännande med de här referensbilderna. Denna gång blev de hyfsat lika med en ljuslinje i båda. Andra gånger är det en bild som bara kickar igång min hjärna, får mig att tänka större och leta efter fler möjligheter. Till exempel: Jag ser en referensbild som är en person ståendes i ett fönster, det slutar med att människan jag fotar ligger på golvet under ett bord. En bild kan väcka en associations kedja som slutar någon helt annanstans. Och det är det som är meningen.

 


24 Aug 2017

“Jag vet inte varför, men ett skifte sker”

Skrivet av Jessica Segerberg


Nånstans i mitten
av fotograferingstiden bryts det lite halvsömniga. Innan vi träffas har P.O Tidholm hållit ett 80 minuters föredrag rätt från skallen, utan anteckningar. Man kan säga att det gör en lite mör. Jag vet inte varför, men ett skifte sker.

Kanske är det avbrottet av en vän som kikar ut från en dörr i ett gammalt hus. Hen vinkar snabbt och stänger dörren igen. Det är spännande vad små händelser kan förändra energin i ett möte. Han frågar varför jag valde just den där kameran jag har i handen. Jag berättar att just det här märket hade vi i gymnasiet, att det var den första jag förstod. Kanske hade det blivit annorlunda om jag sagt “det var den bästa på marknaden i min prisklass” vilket också stämmer. Han börjar intressera sig för något i mig, och då börjar han också leva på bild.


27 Apr 2017

“Nu har du dina bilder, säger hon. Tar sin handväska på armen, tackar och går med stora kliv ut genom dörren.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Dilsa Demirbag-Sten fotad av Jessica Segerberg

Det är som att en kontrollerad storm kommer in i studion i form av Dilsa Demirbag-Sten.

“Vill du att jag brekar såhär med benen?” säger hon.
“Ja, absolut” säger jag.

Och på fem minuter är det över.

“Nu har du dina bilder” säger hon, tar sin handväska på armen, tackar och går med stora kliv ut genom dörren. Kvar står jag. Hänförd och även lite charmad


25 Apr 2017

Anteckning från Vietnam III “Vi är så fria, tycker han. Vi är inte ens gifta men reser ihop och pussas på gatan och delar samma lägenhet i vårt land.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Vi har en fantastisk middag. Först är den påväg att inte bli av för att vår 24 åriga värd inte vet hur man tänder en eld och håller den levande. Men med hjälp av pinnar vi plockat längst väggrenen, och det självsäkra skillen av gammal granntant, så får hon kolen att glöda. Vi grillar fyra fiskar, någon slags sockerärtor, ett gäng räkor och en dyr bit tonfisk.

Vi åkte tre stycken på hans motorbike till marknaden. Jag höll händerna på Nichlas lår bakom mig. Vi valde fisk och värden plockar med sig två mangos som egentligen är för omogna men den syrliga smaken funkar bra till maten. Mango kanske funkar bra till olika saker vid olika mognad, tänker jag. Vi doppar den i soja. Vår värd har marinerat allt i chili och kryddor. Vi doppar vårrullspapper i vatten och bygger ihop rullar som vi doppar i en sojasås och äter med händerna. Vi lär oss att skåla i våra öl med två händer, ifall den vi skålar med är äldre än oss. Och efter nån timme berättar han att man måste skåla jämt. “You dont drink alone” säger han när jag plockar upp min burk utan att tänka på det ännu en gång. “Cheers” säger vi. Han håller ena handen på sin handled och ibland några fingrar under burken. Så skålar vi.

Han lever ett svårare liv än oss, är under konstant kontroll av sina släktingar och jobbar 24 h om dygnet på hostlet vi bor på. Han har en flickvän men de ses en dag i månaden och han drömmer om att öppna ett litet ställe för tolkar. Vi är så fria, tycker han. Vi är inte ens gifta men reser ihop och pussas på gatan och delar samma lägenhet i vårt land.

— Men vi är mer ensamma, säger jag. Vi har friheten men vi har också ensamheten. Vi tillhör inte lika starkt.

Jag pratar med min mamma i telefon kanske varje halvår. Om han inte hört av sig på två dagar ringer hans mamma och undrar vad som hänt.

Varför har du inte ringt?

Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”
Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

.


10 Apr 2017

Bredvid ett terrorattentat

Skrivet av Jessica Segerberg
Bild: Per Wahlberg

Det konstiga är att alla springer bort från personen som ligger på marken och uppenbarligen är påkörd. Varför hjälper ingen?
Vi sprang ut ur caféet på en sidogata till Drottninggatan för att nått inte stämde. Folk utanför fönstret skrek och sprang, jag gick åt andra hållet bara för att fatta. Det ligger en person där framme. Jag måste förstå vad som händer, är det en bilolycka? Sen ser jag att personen på övergångsstället är halv. Alltså, benen ligger en bit bort. Det är slamsor. Ingen är där för att det är försent och ingen är där för att det är farligt. Jag tittar på kroppen och på en person som ligger en bit in, några står tvekande runt den. Sen börjar dom med hjärt och lungräddning. Fem timmar senare hör jag på teve att det aldrig var någon idé. Person var redan död.

Nu märker jag att min storebror står bredvid mig och håller våra jackor och min tygpåse med båda nävarna framför sig. Som i kramp. Han sträcker fram handen som innehåller mina saker. Jag tar dom. Efteråt läser jag hur han tänkt på Parisdåden, så blixtsnabbt redan inne på caféet, innan vi visste en enda detalj. Hur dom i Frankrike gick in på restauranger och sköt människor och hur han kopplade ihop springet och skriken.

Kollar på kroppen igen … hur? Hur kan den se ut sådär? Det är inte läskigt att se dom. Det är stämningen som skrämmer. Jag rycker tag i nån person som inte gråter men ser chockad ut.
— Vad är det som har hänt?
— En lastbil körde rätt genom Drottninggatan, som en galning.
— Ta dig härifrån, nu. Åk hem.
— Jag ska, jag bor inte ens här, jag bor i Västerås.

Det är då någon skriker
— DEN ÄR TILLBAKA! Den kommer tillbaka!
Och alla springer, alla skriker. Vi tränger oss fram, jag trycker in en långsam tant i fiket
— In i caféet! IN I CAFÉET!
Hon blir sur och fattar inte vad som händer. Jag och Chrille fattar eller säger eller tar beslutet att vi måste bort härifrån. Inget har hänt utanför gatan och vi börjar ta oss nedåt, bort från Drottninggatan.

Alla vi passerar gråter, har en telefon tryckt mot örat eller skakar. Chrille ringer vår mamma, jag skriver ut på facebook vad som har hänt. Vi kollar bakom oss hela tiden, när kommer den?

Vi fattar att vi måste bort för att det här kan vara början på något annat. Det här kan vara det lilla och snart sker det stora. Chrille ska egentligen hem till Eskilstuna men vi enas om att Centralstationen är en farlig plats, så nu vi står bara i en korsning och kan inte fatta några beslut. Vart ska vi ta vägen?

En polispike åker förbi flera gånger med högtalare och säger att vi måste bort härifrån, men ljudet är så lågt på högtalaren att man inte uppfattar orden korrekt. Ambulanserna har börjat komma nu, hur många polisbilar som helst. En helikopter i luften när vi ser att det ryker nånstans ifrån. Chrille får ett sms av mamma att lastbilen kört in i Åhléns. Då är vi i alla fall inte jagade längre, vilket vi aldrig var. Men det spelar ingen roll när känslan var såhär.

Och det är precis som idag. När folk är rädda, när rykten sprids. När någon skriker ett “Den är tillbaka!” fast det aldrig stämde. Det är nu det är riktigt farligt, hur vi hanterar det här, vad vi väljer att tro på. Vad vi får för oss är anledningen till det här dådet. I rädsla så tränger vi oss fram för att överleva. I rädsla så blir vi ologiska och elaka. Vi var aldrig i fara, vi missade lastbilen och såg bara förödelsen. Men det är nu det börjar, vilken sida väljer jag? Vilken sida väljer du?

På kvällen när jag ska sova luktar jag på min sambos rygg. Håller om den. Den är hel, hans kropp. Huden håller allt intakt. Och tio mil ifrån mig ligger min storebror med lika intakt hud. Helt hel i gästsängen hos lillebror. Så hade det inte behövt vara. Men så blev det.


7 Apr 2017

“Har aldrig sett Rickard Söderberg på teve utan smink, inte i grå mjukisar heller”

Skrivet av Jessica Segerberg

Rickard Söderberg har influensa. Han står lutad mot sin dörrpost med ett tyst nej i munnen och en förvånad blick mot min kameraväska. 

— Har ingen ringt dig?!

Klockan var 05.20 då väckarklockan skrek, jag klev i mina kläder och gick till tåget. Vid lunchtid är jag i Malmö. Har aldrig sett Rickard på teve utan smink, inte i grå mjukisar heller. Sedan säger han:

— äh! Vi KÖR! Kom in kom in! Jag måste bara slänga på mig lite smink.

Febriga ögon bakom maskaran.
Sånt. jäkla. proffs.

Det blev omslag och några sidor i tidningen AMOS. Plåtat i höstas.


24 Mar 2017

Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”

Skrivet av Jessica Segerberg

Vi är i Vietnam. Har landat i norr och flyger hem från söder. Vi tar två lokala bussar för att komma till en busstation. Två, för att vi drabbas av en stor insikt i att vi åkt för långt och nu är påväg åt helvete.

Det stämmer inte, enligt tjejen på hållplatsen som faktiskt snackar några ord engelska. Hon viker ned sitt munskydd över hakan och säger att vi kan ta nr 40 eller 11 för att fortsätta dit vi från början var påväg. När 40:an stannar mitt i vägen framför oss så kollar jag på henne och hon nickar.

Vi hoppar på. Eller liksom ramlar in med våra stora ryggsäckar och brädor och mindre ryggor. Håller tag i några handtag från taket och håller balansen. Nånstans på vägen börjar vi inse att vi verkligen borde vara framme och när jag går fram till biljettkillen verkar vi redan vara vid slutstationen och vi kliver av.

En taxichaufför erbjuder oss lift och vi är precis påväg att ge upp och ba OKEJ VI TAR DEN ENKLA VÄGEN. När han pekar på vägen framåt och sedan åt sidan. Vi har sagt namnet på den där jävla busstationen men också namnen på staden som vi ju egentligen ska till. När man reser är det så lätt att haka upp sig på olika delmål, såsom man måste för att lyckas resa runt i ett land som man knappt kan kommunicera i. Man tar det ett steg i taget. Vi ska till en ö och där ska vi bo på ett hotell. Men delmålen dit är:

1. Hitta buss TILL busstation.
2. Hitta busstation.
3. Hitta buss till Hai pongh
4. Hitta färja vars sista båt avgår kl 15.
5. Hitta hotellet.

I alla dom delarna måste vi förlita oss på folk, på att de förstår vad vi menar, att de talar sanning, att vi förstår vad de menar, och också inse att olika artighets fasoner i landet kan sätta käppar i hjulet.

Taxichauffören upprepar namnet på staden och namnet på en annan stad. Han pekar åt ena hållet för första staden och andra hållet för den andra staden. Vi pekar åt första hållet och då nickar han och viftar. Vi börjar travande gå åt det hållet och efter nån minut har chauffören tröttnat på vår osäkra gång och kliver ur sin bil och går efter oss.

Han viftar och säger frågande namnet på vår stad igen och vi säger ‘yes’ och nickar och då tar han oss över den högst trafikerade motorvägen med tunga fordon. Vi går i samma takt precis bredvid honom så att när vi går, är vi bara som en person i bredd. På andra sidan ska vi ställa oss på, enligt oss, en helt vanligt “trottoarkant” längst med motorvägen. Jag tittar på taxikillen och han tittar rakt in i trafiken, så då gör jag det också.

Vi stirrar på den forsande trafiken i typ 30 sekunder och sedan kommer den. Vår buss till vår stad. Han vinkar in den. Jag säger Hai pongh? Så fort jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på” och vi gör det och jag är så fokuserad på att det ska bli rätt att jag glömmer vända mig om och tacka taxikillen – som verkligen hade kunnat blåsa oss på jätte mkt pengar. Men som valde att hjälpa de där två förvirrade idioterna som vinglade längst vägkanten.

Och vi möter det hela tiden, folk som har som jobb att forsla folk för pengar, hjälper oss istället att hitta andra alternativ som inte är deras. Människor, så jäkla hjälpsamma, vart man än kommer.

Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.


21 Mar 2017

“Som tur är har han inställningen att en fotografering är något som man gör ihop – man samarbetar och inspireras av varandra”

Skrivet av Jessica Segerberg

 

Det visar sig att Hans Sandberg är lite höjdrädd. Som tur är har han inställningen att en fotografering är något som man gör ihop – man samarbetar och inspireras av varandra, och det är nog därför det går rätt bra för Hans. Och varför han verkar så glad. Jag har tänkt ut en bild innan vi ses och den blir bäst om han står på en mur med en garageuppfart fyra meter nedanför. Fast inte så att han ser ned i asfalten, metrarna är bakom ryggen på honom, sluttningen börjar ungefär vid hälen. Han lyser upp när jag säger att det är klart han får hålla i lyktstolpen.

“Jamen då är det inga problem!”

Veckan innan vi ses ringer chefredaktören för att prata om jobbet. I anteckningarna på min mobil står följande: två meter lång, färgstark person, älskar utmaningar, verksam tandläkarutbildning, massa järn elden. Pratar mkt samhällsutveckling. Utmaningar! Känd profil tandläkarkretsar. Tidig IT frågor. Struktur, resultat,

Det stämmer. Alltihop. Till och med de två metrarna, han böjer ned sin överkropp för att verkligen höra vad jag säger medan vi bär blixtarna till en dunge vid en parkeringsplats. När vi är klara har jag egentligen bråttom, en lillebror sitter på ett fik och väntar på att jag ska komma hem, vi hinner ta en kopp kaffe innan pendeln går.


17 Jan 2017

Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

Skrivet av Jessica Segerberg

grotta_1

“He’s a fascist
monster” säger den amerikanska sjuåringen glatt och tittar mig i ögonen så att pannlampan på hjälmen bländar. Vi befinner oss i en grotta några kilometer under jord och verkar vara uppe i en politisk diskussion om det amerikanska valet. Tillsammans med åtta andra har vi fått vada, klättra och simma för att nu käka lunch bland fantastiska stenskulpturer i en grotta som upptäcktes så sent som 2005. Sjuåringen är från San Francisco och reser med sin bror, mamma och pappa i Thailand och norra Vietnam.

Vår sprudlande vietnamesiska grottguide har sagt att han gärna skulle besöka USA, men han måste jobba många år för att ha råd med biljetten. Det är inte som för er, säger han blygt, era valutor är mer värdefulla. Ni får mer för pengarna.
Den andra sonen på nio år råder honom att vänta i alla fall fyra år innan han sätter sig på något flyg till staterna.

“Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar. Vad kan man göra, verkar han tycka och rycker på axlarna. “America has done som stupid things …i mean
Han vänder sig till vår guide
… we did some stupid things here, right?”
 “More than stupid.” Avbryter hans fru som jobbar med ‘tec’ och ‘new software’
 “Evil things.”
“Yeah, yes we did. Donald Trump will make the world more unstabel. More unsafe” säger han med den självklarhet som det amerikanska språket jämt verkar komma med. Han vänder sig till guiden och säger
“He will make the rich people more rich, and the poor people even poorer”.
 
Vi har alla fått varsin proppad matlåda. Det är ris, stekt ägg, kött och det gröna långa som man får till varje maträtt här. Vi tror det är nån slags lök. Nichlas, vegetarianen, äter pork för första gången på år.

Guiden, som ironiskt nog heter Dong, samma namn som den vietnamesiska valutan, berättar att bara på sista tiden har det hänt att amerikaner sagt att de är från Kanada och senare erkänt att de är amerikaner. Jag hör inte det sista han säger och frågar: varför? Because of the Amerikan war? Som, helt rimligt, Vietnam kriget heter här.

Nej säger han, everything is ok och viftar med handen framför sig. Han upprepar delen om Kanada men svarar inte på frågan. Jag försöker igen: varför ljuger de då?

Amerikanska pappan, som såklart är pedagogisk college lärare, förklarar min fråga ytterligare en gång.
Guiden nickar.

“Because of the bad president”
Säger han sakligt.
“Aah” säger jag och lyser upp matlådan med pannlampan.


22 Dec 2016

“Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Peter_lemarc_dubbel_web_

Peter Lemarc i sitt vardagsrum


Jag vet precis
vad han menar, när Peter Lemarc sitter barfota på golvet och säger att det är så jäkla stressigt just nu. Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos. Jag redigerar bilder hela nätterna, släpar kameraväskan genom slasken. Vi har samma matthet, jag tror att man ibland blir mentalt avklädd av stress. Det är något fint och ovanligt när man gemensamt tar hand om ett tillstånd och lyckas göra bra bilder. Peter kramar om mig i sin hall, pekar ut rätt riktning att pulsa mot tunnelbanan.

 

Peter Lemarc i sitt LP rum


Next Page »

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.