20 Apr 2018

+ En fotografmiddag & tips på kvinnliga fotografer +

Skrivet av Jessica Segerberg


För ett tag
sedan var jag iväg och gjorde ett jobb med en reporter. Vi hade jätte trevligt, jobbet gick okej och när vi står i tunnelbanan och väntar på tåget så säger hon

“Jag känner inte till så många kvinnliga fotografer, vi använder mest män.”

Det var ingen värdering, bara ett konstaterande. En journalist som jobbat många år kände inte till så många kvinnor som fotar.

“Va? Det kryllar ju av dom?” och så började jag rabbla namn. Tåget kom. Vi skiljdes snart åt.

Jag tror att hon är unik, att många har stenkoll på vilka fotografkvinnor det finns i Sverige (de blir ju bara fler och fler). Men, om du någon gång skulle undra. Vilja testa någon annan, har upptäckt att ni på senaste tiden har använt mycket män som plåtat. Så kommer här en lista på fyra heelt otroliga fotografer.

+ Maja Brands hemsida (och även hennes specialsida för bröllop.)

+ Stina Stjernkvist hemsida.

+ Therese Janssons hemsida.

+ Ylva Sundgrens hemsida.

Vill du tipsa om någon annan? Kanske någon som inte håller till i Stockholm? Dig själv? Skriv en kommentar så går det att kika där för inspiration.

 


Det här utmärkta
gänget och jag har börjat med fotografkvinnomiddag. Jag hade tänkt ett tag på (och hade det som nyårslöfte!) att bjuda hem några fotografer jag inte kände på hamburgare hos mig i Tumba. Snacka om att vara fotograf och att leva som frilans – och så ville jag att det skulle vara kvinnoseparatistiskt.

Det här var andra tillfället, Ylva bjöd på rödvin och ostar när hennes barn somnat. Jag kom dit som en stressad pöl och gick mot pendeln vid midnatt som en energifylld tonåring. Det är verkligen som att landa i en mjuk hög av varm bomull. Det är en sådan förstående, öppen och tillåtande plats. Nästa gång ska vi till Maja (hon bredvid geparden).


16 Apr 2018

+ Veckoplan III April +

Skrivet av Jessica Segerberg

Ett frilansliv.

+ Ska på fotografkvinnor-middag! Vår andra, och förhoppningsvis en tradition som kommer fortsätta och utvecklas. För några månader sedan bjöd jag hem ett gäng kvinnor som jobbar som fotografer. Dom är superduktiga och jag kände dom inte, drog iväg ett mail på fb bara och frågade om dom ville komma till Tumba. Jag bjöd på vegohamburgare och alla andra bjöd på sig själva, det var så fint. Den här gången är det Ylva Sundgren (kolla hennes snygga hemsida!) som bjuder på vin, ost och choklad i hennes lägga när barnen somnat. Ser fram emot det.

+ Allt om tidskrifter följer med en redaktion i varje nummer. Den här gången ska det bli ett bildrep om hur en dag på Friskispressen (Friskis & Svettis medlemstidning) ser ut. I förra numret hängde jag med redaktionen på Allt om mat. Spännande att se hur olika det kan vara, men ändå lika i sina grundstommar. De har ju olika målgrupper och måste därför jobba på olika sätt, det tycker jag är det mest intressanta att få en inblick i.

+ Det ska vara solig och jätte varmt, så förhoppningsvis ska vi skata! Tänker Skarpnäck eller Högdalen.

+ Eftersom det trillade in två extra jobb förra veckan (porträtt på finansmannen Christer Gardell för GP, och reportage + rörlig för en annan tidning) så kommer det bli mycket sitta framför datorn med redigering och leveranser. Tur att jag bara har en foto-dag på hela veckan. Obs! Det är alltid såhär hektiskt den här tiden på året, andra veckor kan jag kolla hbo sju dagar i sträck och ha ångest.

+ Ska momsdeklarera snart, och den här punkten är så tråkig att jag slutar skriva den nu. Du fattar.

+ Hålla i träningen med Vanja innan vi på onsdag åker till Hundtränarna igen. Tycker mig märka en förändring hos henne (Trots fredagens katastrofkväll när vi tog med henne till skateparken. Det var alldeles för mycket folk, musik, barn, saker som rörde sig fort. Hon var så stressad, orolig och trängd. Ett misstag av oss, vi borde tagit det lugnare – men det var första gången vi kunde skata utomhus!) Hon är gladare, tar mycket mer saker med ro och känns något mer självsäker. Och vi har så kul ihop! Det måste ju va bra?

+ Hänga med en ny kompis på kulturnatten på lördag. Ingen av oss har kollat programmet men det kan väl inte gå snett!

Ps. Om du gillar att bygga grejer, eller vill lära dig, och inte identifierar dig som cis-man, ansök till feministiskt byggläger i Bollebygd. Läs mer HÄR. Verkar bli underbart. Platserna lottas ut och jag hoppas jag kniper en.


13 Apr 2018

+ Att glömma bort sin grundstomme +

Skrivet av Jessica Segerberg

Ett av mina första frilansjobb som fotograf. Ämnet var manlighet, att kunna prata om känslor och i vilka rum som det är okej.

När jag började fota var det som om världen omkring mig innehöll massa hemliga meddelanden. Jag tänkte att jag skulle få fatt i den informationen med mina bilder och visa upp den. Det var viktigt det där, att det fanns en kommunikation, och att den blev rätt. Att man fattade både vad man såg och hur det kändes. Jag sa med mitt foto: här har du en detalj som avslöjar något större. Något mer mänskligt, något skört och stort. Och önskade att det ledde till tankar som var ungefär: aha, nu förstår jag varför den beter sig så/varför det ser ut på det här sättet. Vääldigt ambitiöst tänkt, no pressure att skapa ASVIKTIG och omöjlig bild! Men det är en vettig tanke som jag hoppas slår in ibland.

Men det är lätt att slarva bort grundstommen till varför man gör det man gör, oavsett om det är kreativt eller inte. När jag skulle börja plugga fotografi så sa en bekant till mig

“Tappa inte bort det som är du i bilderna, det är lätt hänt när man lär sig hur saker ‘ska vara’ “

Då tänkte jag att what! Jag kommer ju bara bli bättre, jag vill inte stanna på nivån jag är nu! Jag VET vem jag är och vilka bilder jag vill ta. Och jag blev bättre, jag lärde mig en jävla massa teknik, att berätta en dramaturgisk historia i bild. Variationen, färger, hur man använder ljuset, vad som krävs för ett bra porträtt. Jag fotade jätte mycket.

Och sen glömde jag.
Jag glömde dom där meddelandena. Vad var det jag ville från första början? När jag fotade Staffan, Göran och Bosse i en bastu i Värmland, vart ville jag ta vägen då?

Men typ såhär: När jag och Nichlas letar hus och spårar ur med våra fantasier och tankar, så brukar jag ofta säga:

“Vänta, nu måste vi bromsa! Vad är våra anledningar nu igen? Varför vill vi bo i hus på landet?”

Och svaren är: för att vi mår bäst nära naturen, för att vi vill jobba mindre och mer hemifrån, ha tid med andra saker, äga vår egna plats, ha en skateramp utomhus (okej denna KANSKE går att rucka på.). Och även: elda i tunna, kunna bygga grejer. Ha en ateljé.

Så därför kan vi inte: köpa ett för dyrt hus, bo alldeles för långt bort från Stockholm, ha grannar super nära.

Och det är samma för mig nu. Dra i bromsen. Vad är mina anledningar till att jag håller på med fotografi överhuvudtaget?

Jag tror att listan ser ut ungefär såhär:

Jag vill se människor (alltså, inte på håll. Utan sådär på riktigt. Så gott jag förmår)
Ägna mig åt form och färg
Sprida bra och vettig kunskap
Att berätta och vidga andras (och mina egna) vyer
Ha frihet att styra över min egna tillvaro
Kunna ha med mig jobbet var jag än tar vägen
Leva enligt min egen moral. Det här låter så präktigt jag vet, men jag har en väldigt stark moralisk kompass och vet att när jag får utnyttja den så utvecklas jag som sjutton.

Det är min grundstomme. Och kanske att det är grundstommen även i mig själv. Jag tror att det är bra om dom liknar varandra, jag tror man mår som allra bäst då.

* Läs mer om bilderna här.


9 Apr 2018

+ Veckoplan II April +

Skrivet av Jessica Segerberg

Ett frilansliv.

+ Dokumentera en workshop som Schyst resande håller i. Senare under året ska jag även producera 5 kortfilmer som innehåller intervjuer med inspirerande människor som reser hållbart – känns så jäkla kul och nervöst! {Nätverket Schyst resande är ett samarbete mellan sju organisationer som lyfter frågor om hållbar turism, genom till exempel informationsmaterial, utbildningar, seminarium och rapporter. Vi utbildar också Ambassadörer som är ute och föreläser på skolor, företag och organisationer.}

+ Träna med Vanja. Hon har fått läxa efter förra veckans hundtränar-coachning. De flesta handlar om att stärka hennes självförtroende och att motbetinga saker hon är rädd för (förvandla den negativa upplevelsen till positiv) Det är en del jobb vare dag men jag tycker det är jätte intressant. Och hon tycker det är roligt, såklart, hon är ju en vallhund som gillar att få uppgifter.

+ Redigera alla möjliga bilder som ska levereras.

+ Snacka med AD-Louise om kommande fotograferingar.

+ Få fatt i personer jag måste boka in för plåtning.

+ Läsa och göra uppgifter i min distanskurs om Hundens Beteende. Ju mer jag förstår om hundar, desto bättre för Vanja tänker jag.

PS. Om du ska läsa en berättelse om terrordådet på Drottninggatan ett år senare, så är DEN HÄR  stärkande och fin. Artikeln handlar om Papusa Ciuraru, 84, som blev ett av Rakhmat Akilovs offer när hon satt och tiggde på Drottninggatan. Hon träffades av ett stenlejon som lastbilen körde på. Vilken jäkla kvinna alltså.
– Nej. Jag vill se honom. Fråga vad fan han håller på med. Jag dog inte under Förintelsen, inte i Transnistrien, inte under Ceaușescu, och så kommer den där och försöker döda mig? Vilken rätt har han?

Det är stjärnan Meli Petersson Ellafi som tagit bilderna. 


6 Apr 2018

Hitta sin riktning + Porträtt på Anna Felländer + Ta skitbilder

Skrivet av Jessica Segerberg

Tycker så mycket om slutresultatet på Anna Felländer i Civilekonomen. Hon är en energisk digital strateg som tycker att vi ska lära Artificiell Intelligens om mänsklighet. AD-Lotta valde den här omslagsbilden. Gillar att den är allvarlig, skör och hård samtidigt.

Ett utav de första frilansjobben jag gjorde var i Munkfors, i mitten av Värmland. Jag pluggade fortfarande och fick skjuts dit av min dåvarande kille för att jag inte hade körkort. Ja, det var på den nivån. Men det där jobbet fastnade i mig, det var för en liten tidning som tillhörde Svenska Kyrkan och ämnet var manlighet, att prata om sina känslor och i vilka rum som det kan vara tillåtet. Alltså: så sjuukt intressant OCH funkar bildmässigt. Icke att ta för givet. Älskade att jobba för dom.

Jag träffade ett gäng gubbar i 55-70 års åldern som hade bastat ihop genom alla år. Och där, i bastuvärmen, pratade de om allt. Skilsmässor, att bli änkling, sina barn. Svåra saker som blir lättare att få ur sig när man doppat kroppen i älven och kommit in i bastun igen. Det var en tillåtande plats. Jag tror att vissa ställen där vi känner oss nära natur gör oss mer öppna, och kanske mer förlåtande? (Uuj va religiöst detta lät, men du hajar och har säkert upplevt det också) Ett viktigt ämne, nakna avslappnade kroppar, gott humör, natur, en älv som rinner förbi en bastu placerad på en avsats mitt i skogen. Jag ska visa bilderna i ett annat inlägg så du förstår känslan. Sådan ynnest att det var ett utav mina första uppdrag? Inte undra på att jag ville bli frilans direkt.

 

Bastubilderna, liksom omslaget på Anna här ovan, sparar jag i en speciell mapp. Även om bilderna på Anna Felländer är tagna med heliumballonger i Rodebjers bakrum på Östermalm, hehe, liite annan känsla kanske. Men tillsammans säger bilderna i mappen:

du är på rätt spår.

Ibland visuellt, ibland även ihopkopplat med ett ämne. Något som ska symbolisera den riktningen jag vill med mitt fotograferande och berättande. Det är så himla vagt, jag vet, men måste få vara när det gäller sånt här. Den där riktningen är ju inte ritad med linjal åt ett specifik håll, det är mer en känsla, en ton, ett uttryck. Mer en kompass när jag slarvat bort mig själv. Sådär som man gör när ens inkomst är ens kreativitet. Eller bara, sådär som man gör. Punkt.

Ibland har jag fått ett hugg i magen av bilder jag gjort. Va! Har jag tagit de här skitbilderna? Dom ser ju exakt ut som dom jag pekade på i nån tidning och överlägset kritiserade när jag gick i fotoskola. “Bah! Måste varit en gubbe som tagit, jobbat 35 år på samma ställe, tappat glöden. Dom borde anställa mig.” sa jag ödmjukt om varannan bild. Skillnaden nu är att jag vet att förutsättningarna ibland skapar skitbilder. Och att jag ibland hade chansen att ändra på dom men inte tog den, eller inte hade chansen och gjorde så gott jag kunde. Skitbilder blir. Frågan är bara hur ofta dom dyker upp. Och, inser jag mer och mer, beror på att jag måste hitta förutsättningar och rutiner så att jag kan må så bra som möjligt, och har kraften att anstränga mig. Då tror jag att min Rätt-riktning-mapp kommer att fyllas på.


3 Apr 2018

+ Veckoplan April +

Skrivet av Jessica Segerberg

Ett frilansliv.

+ Göra urval på två författare vars pressbilder jag tog förra veckan – om jag hinner! De är inte aktuell förrän till hösten, men det är så jäkla lätt att glömma bort när man har tid. Paniken när förläggaren ringer och frågar efter bilder i oktober. Lika bra att få det gjort.

+ Skicka urval med bilder på Socialministern Annika Strandhäll. En sån där 3-minuters fotografering förutom bilderna under intervjun.

+ Lämna in köksluckor på lackering. Vi har nått slags slowmotion renovering av köket just nu. Vi “känner in” hur vi vill ha det. Eller sölar.

+ Plåta bilder till ett företags hemsida.

+ Besöka Hundtränarna för ett andra coach-tillfälle med Vanja. Hon är en osäker tonåring just nu men har lagt sig till med beteenden som inte är okej. Jag har känt mig så otillräcklig och osäker, vad är bara valpbeteende och vad går gränsen för att det inte längre är vettigt och kommer gå över? Som förstahundsägare antar jag att jag redan gjort tusen fel, men också, vad mycket som hänt sedan hon kom till oss i somras. Har lärt mig så mycket. Möter då och då människor som inte har hund men tycker att lösningen alltid är: var våldsam, gör henne illa. Orkar inte vara pedagogen som ska argumentera emot att skada. Hundtränarna däremot, känner mig så jäkla trygg. Tack Svanberg för tipset!

+ Försöka få till ett bikramyoga pass.

+ Ta bilder på en plåtslagare, för en PR & idébyrå.

+ På lördag är det ett år sedan terrordådet på Drottninggatan. Jag vill gå på nån typ av manifestation men ska också hjälpa en kompis att flytta, vet inte hur det kommer kännas. Sjukt att det gått ett år. Sjukt att jag ibland fortfarande får snabb pulshöjning av saker jag upplever som oväntade och tolkar dom som våldsamma, även fast de inte behöver vara det.

+ Gå på visning av ett, vad det verkar, fantastiskt hus som är för dyrt och ligger för långt bort. Sådär som det brukar vara. Tror jag ska skriva om att vara frilansfotograf som behöver storstaden för att kunna jobba, men inte vill bo i den. Nån som relaterar?!

Ps. Läs denna intervju om mina gamla lärare Anna Clarén och utställningen “När allt förändrades”. Den hade vernissage på Fotografiska igår och handlar om att få ett barn med autism och hela familjens kamp och anpassning till det. Ser såå fint ut.


17 Mar 2018

” Patrik bygger ett torn, som han råkar välta, och kastar sig bakåt så att han försvinner bakom den orangea gardinen.”

Skrivet av Jessica Segerberg

 

Två män står på barstolar och diskuterar hur dom ska kasta tredimensionella bokstäver på sin chef. Jag sitter i en soffa med kamera i handen och funderar på varför det alltid blir såhär. Inte varje gång, men ofta, är det liksom en liten stab av folk som har blivit inblandade i fotograferingar jag gör. Jag rycker tag i den ena och den andra som råkar passera på väg till påfylld kaffekopp. Det underbara är ju att det nästan alltid blir bättre. Om jag är öppen och lättsam, så brukar folk slänga ur sig idéer eller komma med egna förslag. Och så testar vi dom (om tiden finns). Och precis som det är i kreativa processer så leder det ena till det andra och vissa saker är kassa och vissa skapar något.

 

 

Framför mig sitter Patrik Hadenius i en tung träfåtölj (som KANSKE var snodd från Natur & Kultur, det var lite oklart). Patrik har startat och driver Vetenskapsmedia. Du vet, det där tidskriftsförlaget som ger ut Forskning & Framsteg, Språktidningen och Modern Psykologi. Men inte så länge till, han håller på och lämnar över och ska kliva in som ny VD för Utgivarna senare under året.

När Patrik sätter sig på rumpan med benen ut på varsin sida och fokuserat börjar bygga med bokstäverna, som om de vore klossar, så tänker jag på de ord och titlar som förknippas med honom. Det ger såklart en tyngd, men kan också, om man inte träffat honom, uppfattas som allvarstyngt och en aningen torrt. Patrik bygger ett torn, som han råkar välta, och kastar sig bakåt så att han försvinner bakom den orangea gardinen vi använder som fond.

Han lutar huvudet bakåt och skrattar.


9 Mar 2018

En blixt vid ett stup

Skrivet av Jessica Segerberg

I höstas balanserade jag min stora (dyra) blixt på en klippavsats vid ett stup. Solen var precis påväg ned, sådär mycket nere att det handlar om sekunder. David Norell packade snabb upp sina prylar, slängde ut rep och virade ned sig en lagom bit.

Han och en vän drog igång Klätterservice för tio år sedan. Ett företag som nu består av ett 40 tal personer som klättrar på svåråtkomliga fasader för att renovera dom. Firman finns kvar men David ville vidare och satar nu på att utbilda klättrare. Plåtat för Civilekonomen.


28 Feb 2018

“Att så ett frö, att kasta ut trådar, att be om hjälp, att möta främlingar.”

Skrivet av Jessica Segerberg

För några månader sedan fick Sara-Gül ett telefonsamtal av sin gamla körskolelärare. Vilket möjligen var konstigt eftersom körkortet var taget, och Tomas inte ens var den lärare hon haft mest under intensivkursen i Säffle. Han frågade artigt hur läget var, om hon körde något med sitt nya kort, och, förresten, hur går det på fotokursen på Gotland?

Eh. Skulle vem som helst tycka. Men han berättade att han nyligen hjälpt en tjej med hennes bil, byte av däck, påfyllning av luft, och hon var fotograf! Och, visade det sig, hade gått samma fotoutbildning som Sara-Gül nu går. Och när hon hade tagit en polaroidbild av honom själv och hans pappa (de skulle hålla om varandra sa hon till dom, så då var dom ju tvungna), så gav hon honom ett visitkort och en uppmaning. Om han nånsin sprang på den unga tjejen som går fotolinjen så kunde hon höra av sig om hon ville ta en fika eller ha praktik. Men hur springer man på en tjej från Stockholm som bor på Gotland?

Man ringer. Så det var det han gjorde.


Det var när hela bilen började luta som jag stannade. Ett extra hjul med texten “Max 80 km/h” i bakluckan men ingen domkraft eller kors, dom hade Nichlas plockat ut när vi flyttade för att vi “behövde plats”. Jag började gå mot bondgården som låg närmast, den var helt öde förutom alla kor. Dörren stod öppen, jag skrek och bankade men inget svar. När jag gått runt alla byggnader och alla kor testade jag att rycka i ett handtag på en helt slät ståldörr. Den gick upp, innanför var en hel verkstad. En bil upphissad till taket och två gubbar som stirrade tyst på mig.

Jag fick låna verktyg, jag fick skjuts tillbaka till min snea bil, och medan den yngre gubben bytte hela däcket utan min hjälp, berättade han att han jobbar som körskolelärare. Så det kan ha hänt att han bytt ett däck förut, och vart är du ifrån? Inte Värmland inte, Stockholmare?

Den äldre visade sig vara far till den yngre, de höll på att bygga ihop en gammal husvagn och en bil, ett långt projekt men någon gång skulle husbilen stå färdig och då skulle den äldre fara runt i världen. Först skulle de fixa en släktings epatraktor, det var den i taket. De ville under inga omständigheter ha resterna av en Ahlgrens bilar påse, “vi äter inte godis”, men en bild kan de ställa upp på. En polaroidkamera! Görs dom fortfarande? Varför har du en sådan? Fotograf, jaha, jag känner en tjej som ska bli det. Hon flyttade till Gotland.

“Lite närmre får ni stå! Ni kan väl hålla armarna om varandra? Jätte fint.”

Det blev två bilder. En till dom, en till mig. Och så ett av de knögliga visitkorten jag aldrig får användning för, gotlandstjejen får gärna höra av sig. Och sen två varma kramar, ett evighetslångt tacktacktack och vinkning genom rutan. En varm klump i magen i 80 km i timmen.

Klipp till: I går. Fyra timmars prat, bildvisande, livshistoria, kaffe, familj, tomatsoppa, projekt, ett löfte om att ses igen. Och så detta: Att så ett frö, att kasta ut trådar, att be om hjälp, att möta främlingar.


26 Oct 2017

Hur jag använder inspirationsbilder

Skrivet av Jessica Segerberg

Jag vet att jag behöver allvarliga porträtt och fina glädjefulla bilder, “gärna när något händer” på Ung Cancer grundaren Julia Mjörnstedt Karlsten. Jag sitter på tåget ned till Göteborg och kollar då och då på printscreens av bilder jag har på telefonen. Ett önskemål är att omslaget gärna ska vara allvarligt men ändå ge en känsla av hopp. Motsägelsefulla bild idéer är standard. Men hur gör man?!

Ingen aning. Några dagar innan jag fotar brukar jag kolla läget med AD:n, vad har hen för önskemål och tankegångar? Vad ska jag undvika för att resten av tidningen ska få ett bra flow och inte kännas upprepande?

Sedan, dagarna innan eller samma dag, kollar jag igenom min inspirationsmapp. Ofta hittar jag en bild som jag hajar till över. Jag kan ha sett den tusen gånger innan, men bara för att jag har en viss fotografering i huvudet så väcker bilden olika tankegångar beroende på vad jag letar efter. Bilden får ligga i mitt medvetande och gro, den poppar ofta upp när jag inte alls är fokuserad på mitt jobb. När jag precis ska somna, när jag är ute med min hund och ser en viss form i skogen, när jag pratar med min sambo vid köksbordet och plötsligt får en simmig blick och inte längre hör vad han säger.

Den här var bilden som fastnade inför fotograferingen med Julia. En ung Meryl Streep! Såklart!

 

Jag gillade ljuslinjen, men hur kan jag skapa den hemma hos någon jag aldrig varit hos? Den påminner om en dörröppning = då använder jag en dörr, alla har en dörr hemma. Men på min bild vill jag inte att hon ska vara helt överexponerad i ljuslinjen och inte heller ha en helt död bakgrund, hur gör jag det? Hemma hos Julia gick det att dra ned en rullgardin (som glappade lite och skapade ett spännande ljusinsläpp i bakgrunden)  i det pyttiga sovrummet. Sedan ställa blixten ute i hallen och dra igen sovrumsdörren. Men blixten blev för skarp, så jag körde bara på det fasta modelljuset så att jag hela tiden kunde se vart ljuslinjen var. Julia var upptagen med att lyssna på mina instruktioner om vad hennes huvud skulle ha för vinkel, samtidigt som lille 8 månaders Frank härjade vid hennes fötter. Så tålmodig kvinna!

Jag tycker det är så spännande med de här referensbilderna. Denna gång blev de hyfsat lika med en ljuslinje i båda. Andra gånger är det en bild som bara kickar igång min hjärna, får mig att tänka större och leta efter fler möjligheter. Till exempel: Jag ser en referensbild som är en person ståendes i ett fönster, det slutar med att människan jag fotar ligger på golvet under ett bord. En bild kan väcka en associations kedja som slutar någon helt annanstans. Och det är det som är meningen.

 


Next Page »

Instagram

 På sommardagen i April. ☕️
 ✨För ett tag sedan gjorde jag ett jobb med en reporter. Vi hade jätte trevligt, jobbet gick okej och när vi står i tunnelbanan och väntar på tåget så säger hon “Jag känner inte till så många kvinnliga fotografer, vi använder mest män.” Det var ingen värdering, bara ett konstaterande. En journalist som jobbat många år kände inte till så många kvinnor som fotar. “Va? Det kryllar ju av dom?” Sa jag och började rabbla namn. Tåget kom. Vi skiljdes snart åt. ✨ Jag tror att hon är unik, att många har stenkoll på vilka fotografkvinnor det finns i Sverige (de blir ju bara fler och fler). Men, om du någon gång skulle undra. Vilja testa någon annan, har upptäckt att ni på senaste tiden har använt mycket män som plåtat. Så är dessa fyra helt otroliga. Bilderna är från i tisdags när vi hade vår andra fotografkvinnomiddag. Har skrivit ett inlägg på bloggen om det (länk i bio). Om du vill, kommentera där och tipsa om dig själv eller andra icke män fotografer i kommentarsfältet, så har jag en länk att skicka nästa gång jag stöter på en sådan unik fågel.
 Nichlas i sin gubb kikar-pose. ❤️