Jag har fem syskon. De går att räkna till sju också, eller tre. Men vi ska inte komplicera det mer än så. Vi kan bara konstatera att det som händer ett mittenbarn av skilsmässoslag är att man lätt blir medlare. Och att en medlare lätt blir fotograf.
Som medlare får man öva sig på att lyssna. Att förstå flera sidor, att komma på olika lösningar och vägar på ett rappt sätt. Man får hänga med i svängarna och hålla sig kall, man får lära sig att ta kommando när ingen annan gör det. När jag började med berättande och bild, så var det som att jag hade tränats in i det. Problemlösandet, att få människor att öppna upp sig, att snabbt kunna anpassa sig. Det var invävt och behövde bara underhållas för att naturlig ploppa upp och utvecklas.
Men jag känner inte villkorslös kärlek till fotografi, många fotografer gör det, eller påstår det, men för mig är det förståelsen mellan människor som är det viktiga. Som en pelare jag bygger mitt liv runt. Jag vill att du ska begripa sammanhanget i en bild, fatta hur de känns, och framförallt varför det gör det. Om vi inte får detaljerna, det förklarande höljet och ramen kring vad det är vi ser i en bild, så blir de aldrig lika starkt.
Eller, måste vi alltid ha en bakgrundshistoria?
Det ligger en iphone bild på mitt skrivbord, den föreställer ett cykelställ, ett träd med löv i förgrunden, en kvinna som cyklar och människor som går över ett övergångsställe.
Det är en bild utan riktigt träffande komposition eller ljus. Men den är tagen några månader efter att terrordådet på Drottninggatan ägde rum. Det var första gången jag kunde gå dit utan att känna starkt obehag och jag tog en bild med telefonen för att bevara ögonblicket av lugn.
Det finns en till bild på min dator, den är tagen på samma plats i ungefär samma vinkel, men det är en mycket tilltygad död människa på övergångsstället och en annan som får hjärt och lungräddning. Den ligger inte på skrivbordet, men jag vet att den finns där.
Båda är drabbande, den ena direkt. Den andra efter att ha blivit invävd i ett trauma. Den vanliga bilden har fått en tyngd, det ljusa glättiga blir nästan en ironisk vinkning till hur vi vet att det har sett ut. Fantasin börjar veva igång. Och kanske är det där som märgen börjar lirkas fram. Att personer med hjälp av fantasi och empati kan föreställa sig något större. Bild är inte det viktiga, det är vilken fortsättning som sker inuti en människa.
Publicerat i ett magasin om grafisk kommunikation från Trydells Tryckeri. Precis som alla fina bilder på mig är dom tagna av Mareike Timm.
