Monthly Archives: september 2014

”Solen dök upp mellan molnen och det vart så spännande skuggor att jag sakta gled ned tills jag halvlåg på marken och någons skor.”

Oslo_maraton_JS_web

Oslo_maraton_JS_web_Kollage_2

Oslo_Maraton_JS_9_webHalv och helmaraton, rullstollslopp, maraton för funktionshindrade och korta lopp för barn. De flesta loppen gick genom centrala Oslo.

I helgen sprang en jäkla massa människor Oslo Maraton. Inte jag. Var fastklämd mellan staket och publik istället – helt självvalt. Solen dök upp mellan molnen och det vart så spännande skuggor att jag sakta gled ned tills jag halvlåg på marken och någons skor.

Det var svett.no (systersajten till grundarna jogg.se) som ville ha känslobilder från start och mål att använda på sidan i framtiden. Fasen vad människor kan prestera. Fasen vad vissa kan se oberörda ut efter 42 kilometer löpning.

Oslo_Maraton_JS_25_web

Oslo_maraton_JS_web_Kollage_1

Oslo_Maraton_JS_23_web

Oslo_Maraton_JS_22_web

Oslo_Maraton_JS_13_web

”Vi ska inte prata politik i kväll. Men jag vet vart han står och han vet att jag står i skenet av brinnande björkved. Helt rosa.”

— Jag kommer rösta för Sverige i morgon, säger han till nån på håll och jag stänger öronen. Pratar högre om något annat.
— Vi kan inte ta hand om alla som vill hit.

Det är kolsvart runt om oss, september, natten innan valdagen och vi har en underförstådd hemlighet att inte prata politik i kväll. Vi ska äta kräftor. Mycket. Hålla reda på alla tvååringar som tumlar upp för gräset till grusvägen, trillar, gråter och glömmer. Somnar i vagn. Alla bjuder på långfranska för alla har köpt för mycket – en tia styck! – jag ska be honom sjunga den där låten som jag älskar och vi ska ta nubbe vid ett långbord på gräsmattan trots att det är lite fuktigt. Trots att det är lite kallt. Vi ska inte prata politik i kväll. Men jag vet vart han står.

Och han vet att jag står i skenet av brinnande björkved.
Lysande rosa.

— Nämen, där ligger det en plånbok och brinner, skrattar nån och pekar in i brasan.
— Lugn, det är bara ett pass! skämtar en annan.
— Jag har inget pass, säger han.

Våra olika världsbilder. Jag kan inte förklara min. Vi är på varsin ände och jag känner sådan kärlek för honom att det gör ont att tänka på det bruna. Som den svarta soppsäcken dom slängde i elden och sörjan som smälte på botten, vill helst bara se lågorna. Jag tänker på den där låten som handlar om kossor som äter för mycket hö istället. Som stegrar och stegrar och tillslut skriker alla för full hals och jag gapskrattar och tycker att det är så roligt. Som ett barn. Kanske bara som människa.

Kanske måste man alltid se den människan. Kanske är det där faran ligger – att inte älska någon, att klumpa ihop. Avisa. Det är vad främlingsfientliga vill och det är vad jag vill. Jag vill klumpa ihop flera hundra tusen människor som röstar på ett parti som vill klumpa ihop flera hundra tusen människor som kommer nån annanstans ifrån.

Hämtar bilen dagen efter. Solen skiner. Allt är ljust och brasan ryker bara nu. Grå rök upp mot himlen och han säger att han ska köpa pizza och sen åka och rösta.

Jag kramar honom och han frågar vart jag ska åka nu – Stockholm?

— Nä, Karlstad. Sen hem till Göteborg. 

Säger gud vad du flänger och sen ler han.

—Sköt om dig nu. Ta det försiktigt.
— Du med. 

 

Anteckning från Island V

Emil_1

Det fanns ett hål i en sten. Någon hade gjort ett. Borrat i berget och upp kom varmvatten från jordens innersta och där satt vi. Fick plats exakt förutom höga knän och Reykjaviks stadsljus i nacken. Havet framför. Ett vanligt villaområde och Emil bodde några blöta steg ifrån.

— Jag måste nog bada. I havet, sa jag. Och gjorde det.

Anteckning från Island IIII

Tre_

— You can’t tell me your name, I’ll forget it in five minutes. No, two, säger Kshama (”The K is silent”) och håller skeden ovanför muggen med soppa. Jag läser bok i hostelköket och hon är den enda som inte rör sig ryckigt. Som inte slänger upp dörren och kastar konserver och dyra bananer på köksbänken. Den enda som går med hela foten i en takt som inte är min.

Uppväxt i Indien, trettio år in the US och nu tillbaka i hemlandet. Arkitekt. 69 år. Pensionerad men volontärjobbar som terapeut på en cancerklinik. Pratar mest med föräldrarna till cancersjuka barn. Eller, förbereder, ändrar hon sig till. Förbereder dom på att mista barn.

— At first it was hard but not now, not any longer.

Så börjar hon hosta. Hostar igen. Pratar ett ord och jag hämtar vatten i mitt glas och hon dricker, säger you’re too kind och fortsätter en historia om en guru som såg hennes aura och visste vad hon jobbade med.

— You know, I’ve been four times in this kitchen and haven’t talked to anyone and now Im talking to you. You see, we have a connection. Why do we have this connection? Why were you getting me that glas of water? It would have been much easier if I did it myself.

Och sen säger hon, mitt i en mening och kanske inlindat i en historia om henne själv, att hon ser om jag inte lyssnar. Och hon säger det precis när jag funderar på fönsterljuset utanför och hur fint det skulle vara om hon skrattade precis där.

Och jag ler och sen släpper jag det. Bilderna i huvudet, planerna för kvällen, frilansjobben som väntar. Börjar lyssna-lyssna istället.

— But okey, whats your name, säger hon innan vi skiljs åt.
— Jessica.
— Do you know why I wont forget your name?
— No.
— It’s my daughters. You see, connection. 

Anteckning från Island III

Rutur_1_web

Hi! I’m a photographer. Can I take a picture of you without your shirt on?
— Eh … okay, 
säger Rútur.

Vi är på en språkskola och han sitter på en snurrstol framför ett skrivbord med en halvcirkel av alla anställda runt om. Har precis pekat på sin överarm och sagt

— Fjórar klukkustundir …

På sin underarm.

— Sex klukkustundir…

Och människorna har sagt ord jag inte förstår men förstår ändå. De suckar och drar efter andan när ännu en tatuering visas upp. En till på vaden, en under foten. Och den på magen måste tagit jätte lång tid.

Rútur drar av sig tshirten när vi går in i rummet bredvid. Snurrar ett varv.

 

Anteckning från Island II

skogen_1

Äter frukost med en rödhårig tjej. Alla jag träffar är från Kanada, hon också. Jennifer ska åka på kajaktur – de hämtar upp henne om tio – vad ska jag göra?

Alla har friluftskläder och stora kängor mitt inne i stan och jag bokar fort en horseback riding och grottäventyr. Det är väl det man gör. Galna grejer ute i naturen som man sen kan berätta om på hostelet. Går en promenad och en tjej från äventyrscentret ringer och dubbelkollar och säger

— För två personer?
— Nej, en! På fredag. 

Och sen går jag en promenad och hittar en skog. Det står en kvinna där. Hon går lite. Stannar. Går. Stannar. Skogen är jätteliten. Det är ingen skog bara massor av krokiga träd.

Jag tar bilder på en gren och jag fattar att hon tror att jag inte fattar och bara är en av alla som har kamera hängandes på sidan och regntäta material på kroppen.

Men när jag går upp i den skogen så händer något. Som att en av alla låsta lådor inne i känsloregistret öppnas och jag står bara där. I skogen. Kvinnan har gått. Står bara där och håller lite i ett träd och andas och suckar och känner och tänker att det är därför jag är här. Inte för att utforska grottor på en hästrygg eller dyka i isvatten.

För att låsa upp lådor.

Anteckning från Island I

Jessica_Island_web

På bussen från flyget hamnar jag bredvid tant. Glasögon ut på nästippen, från Kanada men redan klädd i isländska ylletröjor och vindbitna kinder.

”…and we have free wifi on the bus!” avslutar chauffören och hon utbrister

Gaaah! I thought I went to ISLAND to get AWAY from it all!

Och jag börjar gapskratta och sen är vi vänner.

Berättar att det är första gången jag reser ensam och nej-jag-är-inte-nervös och ja-det-ska-bli-roligt och reser du mycket? Hon drar en brunfläckig hand upp till hårfästet och säger

— Joo, i år har jag seglat i Karibien, hyrt ett hus i Italien med mina döttrar och nu ska vi vara tio dagar här på Island. Hittills har jag bokat in att vi ska flyga helikopter, hyra en fyrhjulsdriven bil och bada i varmvattenkällor. 

Flyttar glasögonen längre upp på näsroten.

— Men förra året, eller var det året innan det? var vi i Nya Zealand och Skottland …och en vecka i Paris.

Och så berättar hon nästan ingenting om jobbet inom ’computer science’ men att allt började när hon gick i pension. Och då stannar bussen. Hon packar ihop sina väskor och jag säger have a nice trip och hon stannar i steget och säger utan att vända sig om

— But speaking of New Zealand … you should really go there.

”Och sen brinner det i Västmanland och jag ska packa tandborste och är inte helt säker på att det var det bildredaktören sa i telefonen men jag gör det i alla fall. ”

DRAGARE_1_web

Branden_web

INSIDA_Segling_1_web

Kollage_popkollo_insidan_web

Molly_Sanden_1_web

kyrkan_web

tovejansson100år_2_web

— Ta aldrig för givet att nån tänkt. Ta aldrig för givet att nån tänkt åt dig, säger nattchefen sista kvällen. Är tyst några sekunder.

— Stäng inte av hjärnan. 

Och sen ler han. Jag med. Nickar långsamt. Det är bra med påminnelser ibland. Särskilt när man är trött och bara vill gå till strömmen. Glömma badkläder, hoppa i och flyta med.

Cyklar hem längst med Allén och tänker på orden. Funderar över hur många gånger jag låtit det hända under de här nio veckorna av sommarvik. Fast, nej. Egentligen tänker jag på de tre åren på skolan, praktikplatserna, sommarjobben, frilansjobben. På alla de gånger jag skulle skapa bild utifrån en beställning. När har jag låtit någon annan tänka åt mig under de här åren? Har det blivit bra då?

Svar: Oftast inte. 

Trampar vidare, förbi järntorget. Upp för backen mot Stigbergstorget. Oftast inte. Sådan jävla jobbig backe. Får ställa mig upp, växla ned till fyran.

Och det är såklart en process alltihop. Stegen av anpassning, förståelse, revolt och utveckling som upprepas om och om igen. Allt jag kan göra är att reflektera över det. Försöka processa allt jag varit med om den här sommaren, det här året.

Någon gång i juli frågar dom om ”…jag vill resa ti…”

– JA! säger jag.

”.. till Ungern?”

Så det gör vi. Med IFK Göteborg i tre dagar i trettitvå grader. Och jag åker till Skåne och träffar Stjärnorna på slottet i fem minuter och fotar seglingstävlingar i Marstrand och Tjörn. Och sen brinner det i Västmanland och jag ska packa tandborste och är inte helt säker på att det var det bildredaktören sa i telefonen men jag gör det i alla fall. Och hoppas.

Och vi åker in i en vägg av rök i några dagar och sen åker vi hem och jag åker direkt till Way out west, har en miniredaktion där hela helgen och shootit livear från varenda konsert. Får samarbeta med fotografkollegor och det är så roligt för det får vi aldrig annars. Och Popkollo tjejerna gav mig hopp, och Frölunda Indians military training gav mig perspektiv. Man når inte människor genom att vara elak. Och rapporterandet från motdemonstrationen av Svenskarnas partis talmöte var en jävla ögonöppnare. Tack för nio veckor GP.

R_H_web

frölunda_1_web

JS_BASTA_03_web

Bylinebilder