Monthly Archives: mars 2014

”Det handlar om att länderna inte har råd att bygga skolor, behålla skolor, betala lärare, bygga sjukhus, erhålla sjukvård, betala doktorer och sköterskor.”

 

Alvin_Mosioma_3_web

Alvin_Mosioma_1_web”Länder som Sverige ger miljarder kronor i bistånd. Men under bordet tillåter de ramverk som gör att skatteflykt förekommer, och att Afrikas länder förlorar sju gånger mer än vad biståndet ger” säger Alvin Mosioma, fotograferad för magasinet Om Världen.

 – So… what can you do here in Alvik? säger Alvin Mosioma, chef för Tax Justice Network som är på resande fot i Europa. Han stirrar på betonghus som omringar ett betongtorg.

Alvin bor i vanlig fall i Kenya men är i Europa för att tillsammans med organisationen Diakonia väcka frågan kring skatteflykt. Man kan tro att det är positivt för afrikansk länders ekonomi att stora multinationella företag driver en del av sin verksamhet där. Men inte om vinsterna inte skattas för – i rätt land – utan försvinner in i skatteparadis. Enligt Alvin betyder det att afrikanska länder måste fortsätta förlita sig på bistånd och inte kan stå på egna ben. Han berättar att 7 gånger så mycket pengar än biståndet som länderna får, sipprar ut ur landet.

Det är systemen det är fel på. Det är hålen i lagen som måste ändras på om man vill ha ett land med tillväxt.

Läs Stina Bergdals intressant text här.

”– När problemet diskuteras verkar det så komplext, med skatter och ekonomi och redovisning. Men vad det verkligen handlar om för människor i afrikanska länder är liv och död. Det handlar om att länderna inte har råd att bygga skolor, behålla skolor, betala lärare, bygga sjukhus, erhålla sjukvård, betala doktorer och sköterskor. Vad det betyder för vanliga invånare är att när de måste till sjukhuset kanske de inte kan få den rätta vården, och det i sin tur kan betyda att de kommer dö, säger Alvin Mosioma.”

Alvin_Mosioma_2_web

” Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet.”

131107_John_Ridley_4_web
John Ridley vann bästa manus efter förlaga på Oscarsgalan som hölls för några dagar sedan. GP träffade honom i november på Stockholms filmfestival.

Januari. Vi kliver ut ur biosalongen och in i dånande storstad. Allt låter så högt medan vi är dova. Nedtonade. Nyss var det 1800 tal och amerikansk söder och det är ju bara en film, försöker jag tänka, men det första Mareike säger till mig är

– Jag kan inte riktigt prata just nu. Jag måste smälta det här.

Så vi går tysta och jag tänker att man lever på i sin lilla värld. Jobbar med media. Går runt i en storstad. Blir sur om avocadon kostar mer än tio spänn och sen går man på bio. Hoppar in i en duk och inser i en halvtimme att frihet inte är självklarhet. Att människan har så lätt för att skapa sina egna världsbilder och hemliga regler. Att vi är så rädda att vi gör vad som helst för att skaffa oss lite kontroll. En struktur.

November. Mannen framför mig på Berns är jetlaggad. Något så ofantligt. Vi har tjugo minuter totalt och jag forslar John Ridley varsamt fram och tillbaka till uttänkta fotoställen. Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet. Tycker den har en svår ordföljd men fastnar i reporterns intensitet. Hon tycker den är viktig. Det märks på hennes frågor och det märks på hennes händer som far framåt över bordet. Några månader senare vinner John en Oscar. Filmen också.

131107_John_Ridley_3_web

 

”Vi har ingen studio, vi har inget annat än min kamera och gamla presentpapper från Clas Olsson. En laserpekare på toaletten och ramar på en filt mitt i kontoret. ”

Illustration_CSN_akademikern

valdigt_anonym_person_WebÖverst en fotoillustration om CSN. Den andra är en bild som ska illustrera ett företag som scannar sina kunders ansikten när de kliver in i butiken. Allt för att kunna ge riktad reklam. Har du kort hår är du tydligen kille och vill ha en specifik produkt. Med långt är du tjej och vill ha något annat.

– Okej … artikeln handlar om sifferlösa avtal.
– Japp.
– Hur ska vi illustrera det?
– Eh …

Cajsa, redigerare för facktidningarna Chefstidningen och Akademikern, drar handen genom håret och tittar på det där stället man tittar när man egentligen ser in i sitt eget huvud. Det är alltid såhär. Vi har en intressant och komplex text, men problemet är att den ska bildsättas på ett väldigt konkret sätt. Gärna finurligt, alltid med färg, helst inte töntigt (lyckas nästan aldrig) och helst på ett nyskapande sätt.

Ibland känns det hopplöst. HUR FOTAR MAN SOCIALFÖRSÄKRINGAR skriker någon i min hjärna innan vi plockar isär det. Tar ned våra ambitioner när tiden tickar på och Cajsa säger att nu får det fan bli hur töntigt som helst. Nu kör vi på den här idén.

Det är roligt och svårt och jävligt kreativt. Vi har ingen studio, vi har inget annat än min kamera och gamla presentpapper från Clas Olsson. En laserpekare på toaletten och ramar på en filt mitt i kontoret. Utklippta papperssiffror uppklistrade på ett isärplockat glasbord. Men jag går igång på det, bristen. Att kolla åt höger och vänster och tänka: okej, det här är vad som finns, vad kan jag göra av det?

illustration_chefstidningen

Illustration_siffror_akademikern