Monthly Archives: januari 2014

”Han har med sig ombyte och jag har med honom hem. Eva i köket och handfatet på toaletten har gått sönder, rinner ursinnigt när vi går förbi i hallen. ”

Jessica_Segerberg_Joacim_Cans_1_web_liten
Joacim Cans är sångare i Hammerfall. Här är han fotograferad till helgbilagan Två Dagar i Göteborgs-Posten.

Det ligger en metalsångare ovanpå duntäcket på mitt sovrumsgolv. Han har håret utspritt som en blomma och frågar om han ska titta in i kameran.  Jag säger att han ska och tänker att jag aldrig jobbat såhär mycket hemifrån.

När vi möts är det på ett grått Stigbergstorg. Han har med sig ombyte och jag har med honom hem. Eva i köket och handfatet på toaletten har gått sönder, rinner ursinnigt när vi går förbi i hallen. Vi flyttar fåtöljer över hela rummet och sedan får han hoppa upp i fönstret och rätta till sina strumpor och han tror att han gör det för att det är något är fel med dom.

Det är det inte. Vill bara att sångaren i Hammerfall ska sysselsätta sig med något i det maffiga fönstret. Det blir en fin bild. Mjukare och med någon balettpose känsla i sig. Och kanske, om man tittar en stund till, märker man småfåglarna i tapeten.

Jessica_Segerberg_Joacim_Cans_2_web

”Det är vansinnigt kallt. Men Victoria är van, hon har stått ovan is sedan hon var tre.”

Viktoria_helgesson_1_web

fredrik_eriksson

Viktoria_Helgesson_4Varje år delar Göteborgs-Posten ut ett sportpris till en person som kämpat och uträttat mest inom just sin sport. Victoria och Markus var två av de tio nominerade.

 Vi hittar konståkerskan på torget i Skövde. Trycker in sportreporterns långa ben i baksätet och sätter Victoria Helgesson där fram. Allt är grått och att det dessutom blåser inser vi när vi står på Skövdes högsta berg. Det är vansinnigt kallt. Men Victoria är van, hon har stått ovan is sedan hon var tre. Nu skär hon genom den sex dagar i veckan med två pass om dagen. Inte konstigt att hon är vår bästa svenska konståkare i modern tid. Snart är det dags för OS i Sotji.

Tennisspelaren Markus lutar sig tillbaka i stolen när intervjun är klar. Tills snabbkollen på inspelningsappen på telefonen bara visar fyra minuter. Fyra inspelade minuter med hälsningsfraser och lite basfakta och sedan tomt. Tyst och svart och reporterns rynkiga panna.

— Va faan. Vi får köra igen. 
Och så får Markus Eriksson rabbla svar och analyser ännu en gång medan reportern nervöst dubbelkollar den inspelande skärmen. Det är dagstidningsvardag. Den nya pålitliga och opålitliga moderniteten.