Monthly Archives: november 2013

Fotograf Jessica Segerberg

”En och en halv meter framför skärmen trycks en mans ansikte mot ett nät. Det rinner blod ur munnen. Flåsar bakom tandskyddet.”

Posted on by superadmin

MMA_jessicasegerberg_2

MMA_jessicasegerberg_4I går hölls MMA tävlingen Superior Challenge på Scandinavium i Göteborg.

– ÄT HONOM!

Skriker någon i publiken och jag tittar in i en dataskärm. Tänker på Kerstin. Lågstadieläraren som på ett kvartsamtal påpekade att det verkade som att Jessica kan koncentrera sig även om det är stökigt i klassrummet.

– Det kanske beror på att hon har så många syskon, sa hon.

– EN RAK HÖGER, BESAM, SEN ÄR HAN DÖD!

En och en halv meter framför skärmen trycks en mans ansikte mot ett nät. Det rinner blod ur munnen. Han flåsar bakom tandskyddet.
Ny kurva i photoshop. Ljusa upp lite i ögat. Spara som. Upp med mailen. Skicka till webben. Skicka till sporten.

Nu ligger mannen på golvet. En annan man håller hans ena fot i en konstig vinkel och filmkamerorna vinklas nedåt.

– BRYT AV DEN, KOM IGEN! BRYYYT!

Internet lägger av. Uppdatera. Logga in igen. Välj fil. Skicka.

MMA_jessicasegerberg_3

MMA_jessicasegerberg_1

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”… och vi får springa igenom en säkerhetskontroll och kliva rakt ut på asfalt med plan på.”

Posted on by superadmin

130925_AnnikaNyberg_k

130925_AnnikaNyberg_3_webEtt personporträtt på Annika Nyberg vars hemstad är min. 

Hon är VD på Göteborg city airport och kan kliva ut på startbanor när helst det behövs. I dag behövs det, säger jag, och vi får springa igenom en säkerhetskontroll och kliva rakt ut på asfalt med plan på. Vi fortsätter till skjulen med den fina färgen och hon säger; men här är det ju inte fint. Fast det är det ju. Jätte vackert är det med all plåtfärg som tappat greppet och viker in sig själv som skydd. Och färgen. Solen som kryper över kanten.

Det visar sig att Annika kommer från Nyköping. Har bott på samma gata som jag lärde mig cykla och förmodligen gick hon förbi med backpacker ryggsäcken och kom aldrig mer tillbaka. Nu bor hon på västkusten. Jag med.

Varje söndag visar den inspirerande GP fotografen Magnus Sundberg upp en fotograf på sin blogg. För ett tag sedan skrev han så jäkla fint om mig. Kolla in det här och håll framför allt koll på hans blogg!

Fotograf Jessica Segerberg

”FUCKING AND FUCKING AND DYING. What else is there?”

Posted on by superadmin

131107_Peter_Greenaway_1_web

131107_Peter_Greenaway_2_web

131107_Peter_Greenaway_3_webGP tog en tvådagars tripp till Stockholm för att träffa en bunt med regissörer. 

Peter Greenaway bankar med handen på ett fernissat bord på Berns och säger

– FUCKING AND DYING AND FUCKING AND FUCKING AND DYING. What else  is there?

Stirrar sedan på fotograf och reporter från Göteborgs-Posten som snabbt försöker komma på ett svar. Vad mer finns det? Än sex. Och död?

En jäkla massa, hinner jag tänka innan han elegant trillar vidare in i ett nytt resonemang. Greenaway befinner sig på filmfestivalen i huvudstaden för att få Stockholm Visionary award och det är ett rullande band med intervjuer. Han är runt sjuttio nu och de flesta av hans filmer verkar ha baserat sig på just fucking and dying och diverse liknande teman. Vi har en halvtimme totalt och innan intervjun kollar jag in metrarna av yta som vi kan göra bild av. Berns har stora fina fönster och  tjusiga möbler överallt. Jag väljer ut fyra ställen och hoppas att det ska dyka upp något som gör saken lite mer intressant, något extra. Ungefär som kvinnan som går förbi i bakgrunden på den översta bilden. Typisk tur. Och mycket snyggare.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Var det här någonsin min kropp, ens från början?

Posted on by superadmin

Det är i trean någon klämmer mig på rumpan första gången. Jag är nio år och det har skapats ett rankningssystem för bakdelar. Min och mina klasskompisars. Hur det började vet ingen och varför det bara gäller ena halvan av klass 3C funderar ingen på. Killarna får ingen siffra mellan 1 – 10 på sin pojkrumpor, det är dom som delar ut dom. Jag får en tia och känner ett rus genom kroppen.

Tänk att jag är värd så mycket.

Pappor har ölmage och det är så det är. Dom dricker från stora glas i kvällssolen på terassen och solar med sina berg till bröstkorgar. Njuter. Morfar är alltid jättebrun och ibland får jag sitta på hans mage och guppa upp och ned. Det är roligt.

Mormor hade också mage. Mamma med. Det var inget kul med det. Det var något som skulle ordnas och rättas till och jag har alltid vetat vad viktväktarna är för något. Det är ett ställe som ska hjälpa mammor att ordna saker som är fel med dom. Morfar befinner sig i ett annat universum från viktväktarna. Viktväktarna är ungefär som den där solen som sakta går ned bakom träden och gör att han måste flytta baden-baden stolen till framsidan av tomten. Det är så långt bort. Så utanför hans räckhåll.

Det är fest. Ute på landet. Ju svartare det blir utanför fönstret desto oftare är hans hand på mitt lår. Någon gång tittar jag på lampan under köksfläkten och undrar varför jag låter honom ha sina ben rakt över mina. Det är inte skönt. Knappast för honom heller men han har dom där. Över mig.
På madrassen i rummet försöker jag sova. Men det är händer över mage lår bröst och jag puttar ifrån. Säger nej. Tar hans händer och lägger dom hos sig.

Han slutar. Är brutalstilla i två sekunder innan han roterar ett halvt varv och sträcker sig efter tjejen på madrassen bredvid. Gör samma sak med henne. Jag blir iskall. Det kan inte vara såhär. Det kan inte vara såhär köttigt och såhär uppenbart och jag skriker det i örat på honom i det blåa rummet och han kniper igen ögonen. Bara blundar. Låtsas sova. Jag skriker honom i örat och han låtsas som

inget
alls.

Det tar en timme innan jag somnar om. Adrenalinet flödar och växer och sinar och stannar. Solen börjar gå upp. Rummet byter färg.

Vaknar av att han klämmer mig på skinkorna. (En tia.)
Andas i min nacke.

Fotograf Jessica Segerberg

”Laddade upp alla kameror och spände bågen i bröstet och tänkte nu jävlar. Nu händer det.”

Posted on by superadmin

131028_stormen_2_web

stormen_1_web

131028_stormen_1_webTräffade väderturister på Älvsborgsbron som var avstängd och gungandes.

Det skulle bli storm. Bortblåsta tak, fallna träd och färjor som inte gick. Strandsatta människor ätandes kall burkmat utan el och alla iphones urladdade. Facebook helt stilla. Laddade upp alla kameror och spände bågen i bröstet och tänkte nu jävlar. Nu händer det. Ge mig allt du har för jag kommer ge mig ut och ha hjälm för allt flygande bråte och det kommer bli fantastiska bilder och unika historier och jag kommer frysa och det kommer…

aldrig.

Det kommer aldrig. Det kommer aldrig för det hände aldrig för jag sitter på en snurrstol och väntar och åker ut till Älvsborgsbron som i och för sig gungar som tusan, men den dyker aldrig upp. Den förstör inget. Den pustar på i 45 minuter och de skitmånga uppslagen i tidningen blir mindre och man får tänka om. Man får plocka in lite bilder från Halmstad och Danmark för där var det s-t-o-r-m och inte en vanlig ganska blåsig göteborgskväll.

Jaha.

Tar spårvagnen hem. Den har aldrig slutat gå.
En cykel har vält och det regnar inte ens.

Fotograf Jessica Segerberg

”Den kommer tappas bort i jagandet av vikariat och frilansjobb och tid som inte finns. Det gäller att hålla fast. Greppa reflektionen.”

Posted on by superadmin

131025_aalfonsaberghuset_3_web

131025_aalfonsaberghuset_2_web

131025_aalfonsaberghuset_4_webFör ett tag sedan besökte vi Alfons Åbergs Kulturhus och träffade små människor. Helt hysteriskt lyckliga och inte en enda sa ”jag blir aldrig bra på kort”.

Vi dricker kaffe och jag tänker på att de är okej att sitta ned. Titta på telefonen och dricka kaffe. Varmt. Så varmt det blir med hälften mjölk och så sitter jag i fikarummet som snart är borta och bildchef-Anders säger

— Vet du, nu är det bara en och halv månad kvar. Tänk vad tiden går fort.

Och jag berättar att jag precis blivit riktigt avslappnad. Precis vant mig och nu har tiden rasat så fort fram att man trillat över på andra sidan och börjat prata om slutet istället. Det är lustigt. Han frågar mig om planerna, om nästa praktikplats och vad som händer sen. Vart jag befinner mig när skolan tar ordentligt med slut.

— Det vet jag inte. Vart som helst, säger jag och det stämmer.

Jag hoppas att det blir vart som helst som jag vill. Att chanserna som kommer ska vara vettiga. Att tiden av trygghet jag lever under just nu ska användas för att inse vad det är som betyder något. Vad det är som ger mig något. Själslig, journalistiskt och fotografiskt. Den lyxen kommer inte finnas sedan. Den kommer tappas bort i jagandet av vikariat och frilansjobb och tid som inte finns. Det gäller att hålla fast. Greppa reflektionen.