Monthly Archives: oktober 2013

”Hon har kallats skelettkvinnan och nu drar hon upp ett nyckelben ur en plastpåse och håller den på rätt ställe ovanpå sin kavaj. ”

131024_DRAGARE_Skelett_web

131024_Skelett_3_web

131024_Skelett_1_webBåde svt, radio och GP var med när kvinnan skulle hämta ut sina skelett. 

— Vill ni ha ett ben? Ni kan få ett. Gör ett halsband av det eller nått.

Vi sitter i en soffa utanför polisens hittegodsavdelning. Varför är oklart. Grejerna som ska hämtas ut är bevismaterial och inte ett dugg hittade. Möjligen av polisen. Kvinnan bredvid mig i soffan har jag hört väldigt mycket om, både under nyhetssändningar på teve och diskuterat i soffan. Ivrigt klickat på länkar. Hon har kallats skelettkvinnan och nu drar hon upp ett nyckelben ur en plastpåse och håller den på rätt ställe ovanpå sin kavaj.

— Jo, här va? Det måste va ett nyckelben.

Jag säger, ja, det ser ut som det. Nickar. Det måste vara ett nyckelben. Vi sitter under lysrören bredvid en stor hög av lådor och plastpåsar staplade på varandra. Fyllda med föredetta människor men det känns inte som det. Det är väll för att det inte är människor, bara delar som är plockade från något som en gång har levt. Människor är något helt annat.

Allt blir normaliserat. Kvinnan är oerhört fascinerad av av människokroppen och döden. Jag av henne.

”Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag.”

131007_frolundatraning_2_web

131007_frolundatraning_3_web

131007_frolundatraning_4_webFrölundaborg i andra vinklar.

Det var hockey och  träning och kanske måndag. Frölunda förlorade hejvilt i diverse matcher och vi åkte två fotografer. En som filmade. En som klättrade runt bland tomma läktare och hittade speglingar i glasväggar. Min handledare Niclas säger ibland att jag inte ska vara så redovisande. På NWT kunde det vara tvärtom. Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag. Det tyckte inte Niclas heller och honom är det bra att lyssna på.

Anteckning från Bangatan del III

Sitter på spårvagn åt ett håll jag aldrig varit åt. Det regnar. Är påväg att bli mörkt fast det inte ens varit ljust. Bara grått. Jag vill inte göra något nytt i mitt liv men nu gör jag det i alla fall. För att jag måste. För att jag egentligen vill ligga på sängen och se sista avsnittet av orange is the new black och för att jag oftast väljer det alternativet. Inte idag. Under en kort explosionsstund bestämmer jag mig och då passar livet på att hända. Converse ned i ryggan, bräda i näven och ut genom dörren och tänker

”Sluta tänk, bara åk nu.”

Adressen leder till ett berg med en dörr och jag betalar fyrtio spänn. Överallt ramper och bowles och killar och betonggolv och hörlurar i öronen och försvinna in i kroppen. Flytet på hjulen.

Bestiger världens högsta berg på en måndag. Fast går rakt in i det. Neråt. Att det ska vara så svårt att bestämma sig för saker som gör en lycklig.

”Tänk om vi skulle dra ett stort snett whatever över hela Sverige och ba: fuck you! Vi är VÄRLDSLEDANDE på att ta hand om människor. Vi är mest fucking awesome på att bygga upp folk och ta vara på deras kompetens och kreativitet.”

131010_elev_2_web

131010_elev_1_web

131010_elev_3_webVi gör ett reportage om nyanlända elever på en skola i Bergsjön. Där träffar vi Abdullah och Christel och deras studievägledare.

Vi kliver in i min bil och reportern heter Gunilla och har rött läppstift som matchar glasögonen som matchar hennes page och vi sitter i min bil och vi har energi. Bra energi. Den studsar på instrumentpanelen och in i oss och vi pratar om ungdomarna. Om lärarna. Om språk och om vikten av att ge ansvar. Om ett Sverige som satsar pengar på industri och metall när inget kan jämföras med blod och skratt och det mjuka trygga i trettonåriga ögon som ska bli läkare. Som älskar matte. Som älskar landet han hamnade i för ett år sedan och som lugnt berättar att han vill lära sig allt.

Christel är tyst först. Nickar. Ser bestämd ut. Har ett stort whatever över hela ansiktet men sen frågar hon om jag är fotograf och när den franska tolken kommer så ramlar orden ur henne. Förstår inget och allt. Det är så viktigt att se människor. På riktigt se dom. Se allt som kan ges och allt som gömmer sig där inne trots whatever och trots stela ansikten. Det är en skola som fått många nyanlända ungdomar som pratar arabiska, somaliska och franska. Abdullah och Christel trillade in under en tidsperiod där det finns studievägledare som kan deras språk. Jag förstår inte hur det skulle fungera utan. Inte dom heller. Det är skitsvårt för skolor som helt plötsligt får massor av elever som inte kan svenska än och som har olika skolerfarenheter. Det är skitsvårt. Men inte omöjligt att hantera.

Tänk om Sverige kunde gå emot de högerextrema strömningarna i Europa just nu? Tänk om vi skulle dra ett stort snett whatever över hela Sverige och ba: fuck you! Vi är VÄRLDSLEDANDE på att ta hand om människor. Vi är mest fucking awesome på att bygga upp folk och ta vara på deras kompetens och kreativitet. Offensivt. Med glöd.

Tända en helt annan fackla på andra sidan planhalvan och skrika åt resten. TITTA HIT!

Ni är påväg åt helt fel håll.

”Tycker du om att baka ska du fan i mig göra något jävligt manligt för att komma undan med det.”

130828_Bagare_3web

130828_Bagare_4webThomas Persson är med i teveprogrammet Hela Sverige bakar.

Thomas står på en balkong och vinkar när jag kör förbi hans hus och in i en återvändsgränd. Jag ser honom inte. Först när jag backat minimalt fram-och-tillbaka-fram-och-tillbaka och vänt, ser jag rätt uppfart och två män i Piké med hysteriskt vevande armar.

— Jag förstår bakning. Jag fattade direkt hur det hänger ihop och hur jag skulle göra, säger Thomas och lyfter ur schackrutskakor ur ugnen.

Han är, förutom superbra på att baka och jättedålig på att vara still, också rörläggare. Bakningen fick honom att slappna efter jobbet och han lyser när han pratar om maräng, jäst och dotterns födelsedags muffins.

— Jag måste bara visa en sak. Förjävla smart äre. Kolla här, ni vet vaniljstång i kryddburkar? Den här maler stången – också! säger han och håller upp burken precis i höjd med huvudet.

Det slår mig att så fort något som har kvinnliga vibbar tas omhand av män, så blir fokus på verktyg och utförande det man framhäver. Utrustningen blir det man kan prata om. Även om Thomas också nämner hur känslan av bakning får honom att hamna i en harmoni han annars har svårt för, hur roligt han tycker det är att testa nya recept och hur hans liv har utvecklats mycket sedan han började med bakningen. Men det är liksom lite i skymundan.

Det är en balansgång. Tycker du om att baka ska du fan i mig göra något jävligt manligt för att komma undan med det. Du ska snickra ett eget hus eller lägga rör långt ned under marken. Balansen måste finnas där för annars lutar du åt fel håll. Du är för mycket åt något som är fel. Något som är känsligt och vekt. Thomas älskar att baka, och jag tycker att det är lite speciellt. Det är ju skitkonstigt att jag tycker det.

130828_Bagare_1web

130828_Bagare_detaljerweb

130828_Bagare_2web

Att klättra med regissörer

Lisa_2

Lisa_4

— Är du höjdrädd?
— Ja … joo, jag är ju det. Men det där ska nog gå bra. När jag var tonåring så hade jag en kille som var graffiti målare och vi klättrade högt överallt och hela tiden. Det har liksom kommit med åldern, höjdrädslan.

Lisa Langseth är regissör och hennes nya film Hotell har precis haft premiär. Vi möter henne på Film i Väst för en intervju och innan både reporter och regissör dyker upp hittar jag en gardin. Sedan en stol. Och sen en skitstor byggnadsställning utanför fönstret som vi båda ålar oss ut genom när reportern frågat färdigt. Det är roligt att klättra. Det är roligt att sätta vackra personer i lite kantigare miljöer – hon poppar ju ut med sin mjuka lugg och fina skjortkrage.

Lisa_1

Lisa_5

Anteckning från Bangatan del II

Vi möts nere på gatan. Hon sitter redan i bilen som jag inte ser för jag letar efter henne i människoform. När hon startar tar hon i så armbågen far åt höger och allt lyser rött på instrumentpanelen och det fungerar varje gång.

Vi köper vietnamesiskt i plastlådor och hon slänger ut bildörren på tomgång när hon ser någon hon pratat med i bastun på gymmet. De kindpussas och säger ”nä, jag har börjat simma istället” och ”sköt om dig”. Och så åker vi till klipporna. Ser Silja Line fartyg glida förbi och jag säger oj vad stor den är och hon säger nä, den är liten, för hon vet saker om skepp. Om hamnar.

Sen äter vi kycklingen och riset och jag fattar inte vad som är skillnaden på det här och thai men det smakar gott. Precis som vanligt. Vi pratar om val och om hur man bor. Jag funderar hur jag ska lösa allt när livet inte ingår i skolan längre och vi pratar om relationer och familjer. Och om kärlek som tar slut och min oro. Sen säger hon;

— För mig, om jag får säga vad jag hör, så låter det bara som att du vill leva. På riktigt leva. 

Och jag öppnar munnen och stänger munnen och säger.

— Ja.

”Majoriteten av de kvinnor som kommer fram till mig på gatan är de som snart kommer att styra världen. Det är de mest smarta, insiktsfulla kvinnor man kan tänka sig.”

Caitlin_Moran_3”Ska man förändra världen, och det här är verkligen mycket viktigt för mig, tar det för lång tid att använda sig av politik. Man måste ta till populärkultur, det går mycket snabbare. Som The Beatles och Charles Dickens gjorde, de förändrade människors sätt att tänka och vara” – Caitlin Moran

Jag sätter mig på rätt spårvagn åt fel håll, dagen då jag ska plåta en av mina största feministiska förebilder. Det är tredje dagen på bokmässan och det är som att befinna sig i en orkan där Jan Guillou ständigt flyger förbi. Ljudet är öronbedövande.

När jag har hoppat av, bytt och är framme och egentligen inte alls är sen, så har stressen liksom redan satt sig. Den mentala barriären av att JAG ÅKTE FEL och TIDEN ÄR KNAPP  har bosatt sig och bryr sig inte ett dugg om vad verkligheten egentligen säger. I hotellobbyn finns fantastiskt morgonljus och jag fryser, sådär som man gör när man är nervös. FÖR JAG ÄR NERVÖS. Det är skitjobbigt och känns jätte töntigt och blir en blockering som håller i sig tills hon kliver fram, tar i hand, säger;

HI! Im Caitlin itssonicetomeetyou – i love your hair! – what do you wanna do first, pictures or interview?

Jag säger I wanna take pictures! och hon ba Okay! slänger sig i soffan med ben och Dr Martins under sig och så startar hon. Så klickar hon ned en knapp i huvudet och orkanen på bokmässan är ingenting i jämförelse. Här sveps man in i storm, en storm som hon bestämmer farten på men som jag säger vart den ska ta vägen.

Caitlin_Moran_2”Jag är övertygad om att majoriteten av de kvinnor som kommer fram till mig på gatan är de som snart kommer att styra världen. Det är de mest smarta, insiktsfulla kvinnor man kan tänka sig. Jag ger dem en kram och en autograf och ber dem om att om de någonsin blir premiärminister eller president så kan de väl ge mig något litet slott eller så.”

Vi hoppar in i en hiss, vi virar in oss i en gardin, vi springer hit och dit och hon säger Okay! Okay! och sen landar vi framför soffan igen. Jag stannar kvar under intervjun och gapskrattar. Hon använder humor på det bästa sättet – för att säga något viktigt. Och hon använder populärkulturen för att förändra och få oss att ifrågasätta vad vi tror om människor, och varför. Och hon är kvinna och hon säger att hon ska förändra världen på ett helt självklart och väldigt självgott sätt och jag älskar att hon gör det. Att hon förmodligen har rätt, hon kommer förändra – för människor som sticker ut så mycket öppnar upp sega själar i sega kroppar och mjukar upp dom. Gör dom mer böjliga, gör att dom ser möjligheter till av allt det dom kan vara.

Här är artikeln.

Caitlin_Moran_1”Jag fick möjligheten att träffa Lena Dunham när hon spelade in tv-serien Girls. Jag har varit på många film- och tv-inspelningar och man passerar alltid alla dessa människor och lampor och kameror och prylar och i mitten av allting sitter en 56-årig, vit, heterosexuell man och har makten. När jag kom till inspelningen av Girls satt där i stället en skitcool 24-årig tjej och bestämde rubbet. Bara att hitta henne där var ett sådant där ögonblick när man känner hur världen förändras en smula.”