Monthly Archives: september 2013

”Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. ”

Maeve_oBoyle_1web

Maeve_oBoyle_6webSångerskan har uppträtt för världens mäktigaste män men den här dagen var hon i Göteborg.

Innan vi träffade sångerskan Maeve O’Boyle från Skottland, hade jag aldrig hört talas om henne. Hon satt framåtlutad i en soffa på Linnégatan och lyste när hon pratade om sin musik. Den där styrkan i ögonen och självklara rösten – den där man dras till. När Maeve var nitton startade hon upp en musikskola i ett fattigare område i sitt hemland, sex år senare drivs det fortfarande och hon betalar alla löner.

Ett gäng som däremot känner till Maeve O’boyle är killarna Barack Obama och Påven Benedict XVI. Hon har uppträtt för båda men den här måndagen knallar vi två in på en bakgård och hittar en stege. Jag har rekat platser medan jag fyllde på parkeringspengar och Göteborgs Auktionsverk har en dörr öppen i en port som är vacker. Jag frågar om jag inte skulle kunna få låna en fin gammal stol – ”den gröna där”- och det får jag.  Ibland känns det som att bara man kommer in med rätt energi så säger aldrig någon nej, för att alla vill befinna sig i den kraften. Så är det med Maeve, hon är lätt. Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. Vi greppar var sitt armstöd och genom den enkla handlingen, så är vi ett litet team i några minuter. Vi skrattar och kollar oss omkring runt sopptunnor och hittar nya bakgrunder.

Att ha en endaste liten grej att förhålla sig till – som en stol eller stege – gjorde saken så himla mycket enklare. Jag måste alltid minska ner världen, skapa trängre ramar, för att fatta vad sjutton det är jag håller på med.

Maeve_oBoyle_4web

Maeve_oBoyle_3web

”Knackar på hos någon forskare på något kontor och frågar generat hur man tar sig ut till huvudentrén”

astrachef_4web

Astrazenicachef_1

astrazenicachef_2Nya vd:n på Astra Zeneca går vilse och kollar in labb, så även GP.

Jan-Olof är ny på jobbet. Det märks. Inte för att hans nya tjänst går ut på att lotsa runt oss i korridorerna på Astra Zeneca i Mölndal, men det är roligt när vi alla tappar bort oss. Jan-Olof Jacke, ny svensk VD på läkemedelsföretaget, knackar på hos någon forskare på något kontor och frågar generat hur man tar sig ut till huvudentrén. Rakt fram och till höger, sen hittar vi resten. Det är en labyrint.

Vi har precis varit inne i ett labb, tagit på hos rockar och plastglasögon och Jan-Olof  ställer frågor. Kollar i mikroskåp och nickar. Jag smattrar bilder. Bakom sladdar, under sladdar, under bord och bredvid bord. Det är bara nu jag kan få bilder där det faktiskt händer något  lite extra och han agerar med någon annan. Samtidigt ska en kollega gör webbteve och jag passar på medan han riggar upp kamerorna för sedan är det försent. Bara när vi går längst med korridorerna till konferensrummet grabbar jag tag i honom lite här och där och tar chansen för något extra porträtt. Då gäller det att bara greppa tag i axlarna på VD:ar och placera dom precis just där vid, till exempel, enorma molekyler i glas som alltid verkar finnas på sådana här ställen. Det är aldrig några problem. Människor verkar tycka att det är väldigt logiskt att jag förflyttar dom på bryska sätt och tydligen jag också. Kul!

Anteckning från Bangatan del I

Sitter på balkongen med tomatplantan som behöver sol. Inte frost, men sol, berättar Eva och frågar om jag kan ansvara.

”Dom ska bli gula!” säger hon på göteborskan och jag äter en som är sur. Trots gul.

Växten såg ledsen ut och hon reste iväg. For ut med väskor genom dörren och låste efter sig och jag tänkte att hon kommer tillbaka inom fem för hon glömde något för hon är som jag. Det tar en och sen nyckel i låset. Hon pratar om cykeln och om bromsarna och jag tänker att jag inte kommer orka titta på den ens, att jag vet det redan nu men säger inget.

Skulle ju gå till slottsskogen igår. Få lite natur, få lite kall luft och promenad i benen men kom bara till slutet av huslängan. Är så ofantligt trött. I huvudet är jag frisk och fylld med ideér och planer. Men så rör sig armarna längst med kroppen så väldigt långsamt och jag kan inte verka pigg. Jag kan inte trycka undan det sådär som man gör för att vara artig. Har det inte gått väldigt länge nu, tänker jag, borde inte feber ge sig när det känns som att det gått väldigt länge.

Jag och plantan i solen för jag behöver den också. Behöver också bli gul. Mogna.

 

”Victoria är tjugo år och kanske är det olikheterna i sporterna som gör att hon håller sig flytande”

Victoria_hast_1web

Vweb4

Vweb3Victoria Wallenstam tävlar på elitnivå både inom hästhoppning och innebandy. Samtidigt. 

Första gången jag träffar Victoria är hon omgiven av hundar och ska bara rida fem hästar. Luften är kall och hon travar runt på banan när stallflickorna kommer upp med nya djur som ska få daglig motion. Innan vi går ut till stallet böjer hon sig ned och putsar av ridstövlarna. De blir knappt någon skillnad och jag har bruna fläckar på jeansen när jag åker därifrån.

Andra gången springer jag med guppande ryggsäck mot en tjej i short och knästrumpor. Parkeringar nära Lisebergshallen är svåra att hitta och hon har håret i en hästsvans och säger att det inte är någon fara; de har knappt börjat än.

Det är träning, precis som kvällen innan och laget hoppar upp för trappsteg och övar skott på planen. Victoria är tjugo år och kanske är det olikheterna i sporterna – grupptillhörigheten i innebandyn och den ensamma fokuseringen på hästryggen – som gör att hon håller sig flytande. Att det är därför hon kan befinna sig på elitnivå i två sporter samtidigt.

Victoria_bandy_1web

Vweb2

”Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning”

helenaHär rinner tårarna under ett tal.

Jag satt framför henne i en soffa. Hon hade block i knät och det var mannen bredvid som skötte charmen och pratet och frågorna. Hon satt tyst. Tittade ned i sina papper, ställde de välformulerade frågorna, de eftertänksamma och nästan kalla.

Jag gillade henne direkt.

Fyra år senare står jag på andra sidan ett stort vardagsrum. Huset är fullt av människor och köket proppat med medtagen mat där människor står i klungor och pratar. De har glas i händerna, champagne och intensiva samtal. Det är en varm hinna som rinner ned för innertaket och alla är där för en och samma anledning.

För henne.

Under kvällen hålls det tal. Alla säger samma sak och alla säger tack för att du har funnits i våra liv. Tack för att du alltid varit där, diskuterat, analyserat och gett oss nya insikter. Tack för alla större perspektiv.

Tack för att du gett dig själv.

Jag sitter framför henne i en soffa. En ny. Det har gått nio månader och jag har, trots att jag inte vill erkänna det, en halv panik över att hon kommer knalla ut ur mitt liv nu. Gå rakt förbi utan att titta bakåt och vidare till nästa blonda tjej som gillar att skriva och har fastnat för bilder. Det gör hon inte. Men det vet jag inte nu för just nu säger hon vackra saker. Viftar med en låtsas påse i vänsterhanden och pratar om pusselbitar som finns i mig. Som bara måste sammanfogas för att vad som helst kan hända då.

Men vad som helst kan hända bara man litar på människor. Om man ger dom ansvar och spelrum. Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning.

 

Tidningsvärlden är så ledsen men varför är jag så glad?

– Men vart tror du att du ska få jobb sen? Hur kan du välja att lägga så många år på något som håller på att dö?

Fotografer och reportrar stirrar mig i ögonen och säger att de tycker att journalistskolor är elaka. Att de låter branschen utnyttja mig och ge mig hopp om en framtid som inte finns. Att de får mig att tro att jag har en chans. I verkligheten. Det har jag inte, skyndar dom sig snabbt att förtydliga innan jag fått upp kameran på axeln. Bara så jag vet.

Men jag tänker att allt handlar om perspektiv.

Jag hör sagor om en gammal tid där Göteborgs-Posten, eller nej, alla tidningar kastade pengar på sina medarbetare. De åkte jorden runt, de fick en vecka på någon ö utanför Spanien om de skrev 2500 tecken om den när de kom hem. Det var tio uppslag för ett och samma jobb och det fanns så mycket pengar och så mycket annonsörer och inga gränser. Det fanns Liv och Kraft och Inspiration och hur många parkeringsplatser som helst och alla sa alltid ja och solen sken varje dag.

Jag har aldrig varit med om det.

Jag har aldrig sett guldet och öar utanför Spanien. För jag har alltid vetat det här. Att det är hopplöst. Att jag aldrig kommer tjäna pengar, att jag kommer bli utnyttjad och utlasad och aldrig kommer ha ett fast jobb under hela min livstid.

När vi i skolan skulle ta en eftermiddag för att diskutera våra visioner och framtidsplaner så sa jag ”jag hoppas att jag får ett vik på en dagstidning” på frågan om vad jag skulle göra efter examen.

Där är våra krav. Där är våran världsbild. Men när hopplösheten är min utgångspunkt så kan allt bara bli bättre och härligare och på ett annat sätt.

För vi är ju underdogs utan att veta om det. Vi slåss i en motvind vi inte känner till för vi har aldrig suttit på cykeln med nedförsbacke. Och just därför har kreativiteten aldrig haft en bättre utgångspunkt.

Jag representerar den naiva ungdomsgenerationen av bildjournalister. Den där som tar sig själva på för stort allvar och slutat kallas sig för endast fotografer. Jag vet det här. Jag vet barnsligheten som rinner ur mina ord utan erfarenhet. Men jag vet också att gammal erfarenhet lätt kan bli ledsen. På grund av upprepade besvikelser och misstag.

Här står jag, helt jävla ung och oförstående, men ren från bakslag. Det är inget dumt och det är inget negativt. Det är fantastiskt, för tänk vad mycket nya och konstiga marker jag kan tänka mig att besöka, för att jag inte ser hålet i marken som jag så uppenbart kommer trilla in i. Tänk vad mycket nytt jag kan tänka, för att jag inte ser begränsningarna. Mina mallar är fortfarande rörliga.

Förändringen som tidningsbranschen står inför, kommer inte bli bättre av att man trycker ned de nya människorna i den. Den kommer att behöva varenda person som vill hoppa ned i okända grushål.

Söndagsreportaget om hockeyfabian och det borttappade minneskortet.

Fabian_Brunnstrom_1Ett fem sidor långt reportage om elithockey spelaren Fabian Brunnström som tidigare spelat i NHL. 

Det var tisdag och jag hade cyklat fyra kilometer på en jobbig mountainbike med stor kameraväska på ryggen. Fyra kilometer med ett 16 gigs minneskort i jeansfickan. Trodde jag.

Två dagar tidigare hade jag och sportreportern Johan Rylander träffat Fabian för första gången. Han är elithockeyspelare och har haft en del problem med att få in diverse puckar i diverse mål och det har ryktats om att han varit nära på att bli utköpt från Frölunda. Men nu verkar det vara en annan tid. Fabian verkar harmonisk och saker verkar stämma. Han tar i hand på parkeringen och jag hade nog väntat mig en tyst och bufflig person och någon som behövde bevisa något. Det visade sig vara fel. Fabian är inte den stereotypiska hockeyspelaren, men, vem fan är det egentligen?

Under de dagarna som vi var med honom på träningar, i gymmet, i omklädningsrummet – och satt på hans köksstolar medan sonen sköt nappar med en avsågad klubba – har han varit oerhört genuin. Han har varit en person som tar in och funderar. Som ärligt delat med sig av sitt liv.

Efter två hela dagar av svettiga omklädningsrum sitter jag på golvet i mitt rum med ett par jeans i knät. Fickorna är tomma. Bara helt tomma. Jag tar en banan, en vattenflaska och börjar gå tillbaka alla kilometer som jag cyklat. Kollar längst med alla vägkanter, under bilar och går in i kiosker och frågar om de råkat hitta ett litet minneskort utanför. Jag går hela vägen tillbaka till Frölundaborg och knackar på låsta dörrar med koder. Någon öppnar, jag kommer in. Jag går ända fram till isen, där jag stod allra senast och fotade vår spelare som sköt skott. Och där ligger den. Precis där man sätter ned skridskon för att gå ut på isen.

Två hela dagar av jobb. Jag tar upp kortet, går hem. Det händer bara inte.

 

Hej stressen, mjölk i kaffet?

Fotboll_3_webHur hanterar man stressen som följer med på varje jobb, varje dag?

Det här med stressen. Det här med att det varit ett normal tillstånd den senaste två månaderna och att jag numera accepterat den. Bjudit in. Sagt hej och slå dig ned – mjölk i kaffet? Att jag börjat se den som ett kriterium för att jag ska kunna göra ett bra jobb.

Det är inte okej. Det är snedvridet.

Jag vet det redan innan jag sjunker ned i köksfåtöljen och hyresvärds-Eva tittar rakt in i mig.

— Ni måste vara rädda om er. Stress är början på allt.

Hon vet vilka väggar man kan krascha in i för hon har sett den precis vid pupillen. Fått bygga den från grunden igen. Tapetserat om. Spikat.

Mamma har gjort likadant. Men försöker fortfarande hitta rätt virke. Letar efter det starkaste hon kan hitta men det är lätt att det faller ändå, när det byggs på cement som inte torkat. Men hon är på god väg.
Skrattar oftare än någonsin och tycker att saker är genuint roliga. Har ett ljus i ögonen. Energi som vibrerar. Hon har så mycket att ge och så mycket liv att leva.

Och jag vet att jag vill jobba i 40 år till. Då måste jag också hålla i 40 år, och inte bara det, jag måste må bra i 40 år. Ha roligt. Jag måste förstå hur jag hanterar det här. Vilka verktyg jag måste skaffa och vad jag har rätt till.

”Håll den här solrosen. Se glad ut i den här portöppningen. Klick klick. ”

Hostmode_2

Hostmode_3

Hostmode_1

Hostmode_5
Ett uppslag i helgens tidning om höstens mode.

Folk undrar ibland om jag gillar att fota mode. Jag vet inte varför, med tanke på att jag snart lagt fyra år på att plugga journalistik i olika former och bara jobbat på dagstidningar, så kan det ju verka rätt otippat. Men frågan återkommer igen och igen.  Som att det här med tidning egentligen bara är ett sidospår till det jag egentligen vill göra. Så är det ju alltså inte, trots att jag är person med bröst.

Men! Nu har dagen alltså kommit. Det skedde förra veckan. Höstens trender skulle skrivas ned och proffs skulle intervjuas och jag gav mig ut och hittade butiksbiträden från olika affärer.  Det var en klassisk grej;tala om vad du har på dig och vad du ska ha på dig. Håll den här solrosen. Se glad ut i den här portöppningen. Klick klick.

Det här med att kliva in i coola klädbutiker med en jättestor blomma; väldigt charmigt. Men,jag är jäkligt sur åt att kvinnorna på bilderna, utöver Emmelie med hunden, blev sötatjejer som tittar in i kameran. De borde ha gjort något mer. Sysslat med något. Det är så jäkla lätt att falla in i det där, det bara blir. Så fort jag tappar fokus och är stressad över att hitta folk eller rätt plats, så faller aktiv-människa-delen bort. Det är synd. Det får jag jobba på.

”… och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det.”

MareikeochannaMareike och Svanberg på vår balkong. Den här helgen gick vi på utställningen I kroppen min av Kristian Gidlund och Emma Svensson.

Allt som är min bakgrundsinformation förstärker det. Jag känner honom genom dalmålet från sommarpratet, den självklara rösten i Värvet intervjun och jag känner honom inte alls. För han blir en symbol. För ungdom, för kreativitet, för cancer men framför allt för människan. Bara människa. Den rädda, ledsna och lyckliga och modiga. Den som alla är.

Det är också därför jag går dit en gång till. Dagen efter och den som är den sista innan utställningen plockas ned. Brukar aldrig göra sånt men det regnar och källarrummet ger mig en känsla av att leva så jag gör det, med Svanberg och hennes Tove och Emil.

Svanberg är fantastisk i sådana här lägen. Hon har så nära till känslor och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det. Det stämmer. Jag vill ta bilder av henne där i källaren omgiven av stora mörka printar och det slår mig att det här är en begravning. Eller en vaka. Jag har aldrig varit på en vaka, vet knappt vad det är, men det är så jag tänker nu.

En vaka.

Tjejerna bakom galleriets disk nickar tyst när man kommer in. Sitter med huvuden böjda. Ibland går de stilla genom de olika rummen och då sätter de hälen först. Resten av foten sedan och benen lyfts så medvetet.
Vi går ut ur källaren, vi har friska kroppar. Många år kvar.