Monthly Archives: augusti 2013

Fotograf Jessica Segerberg

Minister som säger hej

Posted on by superadmin

Forsvarsministern_4

forsvarsministern_1Försvarsministern Karin Enström var och besökte några nyblivna GMU:are i Göteborg.

Tre dagar hade de hunnit klä sig i olika nyanser av grönt innan de fick ta i hand med en minister och pressa fram vad de ville med sina liv. Kanske inte helt lätt. Men Karin verkade glad och hennes sekreterare stressad, allt som det bör vara kanske.

Översta bilden till höger blev dragarbild på uppslaget och en i princip liknande bild blev etta (framside bild) på del två. Det var synd, eftersom det i princip är samma bild. Kändes som en stor upprepning i tidningen och jag hade hellre valt den när hon sitter på gräsmattan och snackar med soldaterna på insidan. Där är hon aktiv och något pågår. Och aktiv, alltid så jäkla mer intressant, särskilt om det är en person med makt och en person med makt som är kvinna.

 

Fotograf Jessica Segerberg

”Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri”

Posted on by superadmin

Hockey_4

hockey_1På första träningen stod jag i båset och fotade. En förbannad spelare kastade en klubba precis ovanför mitt huvud och den studsade från väggen och förbi mitt lånade halvmeterlånga objektiv och ned på marken. Då såg spelaren mig.

Jag är jävligt ointresserad av sport. Kan inga spelare, kan inga resultat, vet inga lag och regler och hänger inte med i allvaret. Men jag älskar att det är allvar. Att människor gör saker med stor intensitet. Mycket planering. Jag älskar känslan vid en hockeyträning och stämningen i en kall hall. Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri. Plats, tid och personer. Man tar dom ekvationerna och plussar ihop dom på olika sätt som blir nytt.

Ju mer jag  fotar. Ju mer spelare jag vet om, desto mer förstår jag att jag egentligen bara har helt fel ingång på det där. Att jag överhuvudtaget resonerar i termer  som ”sport” säger ju en hel del.  Som att påstå att man gillar det där med ”mat” när man egentligen tycker om spagetti.

Problemet är väll att jag inte vet vad som är min spagetti. Att det egentligen kanske är sättet man kokar den på, väljer ut och hur det känns när man äter den, som är min grej. Liksom allt runt om. Jag är jävligt ointresserad av sport och intresserad av exakt allt som har med den att göra.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Två olika helger

Posted on by superadmin

Midsommar_1

Midsommar_2Denise Padron Benitez  under midsommar.

Det är helg och jag minns en annan. Midsommarhelgen med allt kroppsligt kaos. Med avslut och så fruktansvärt ny död. Ett gäng kompisar i en peugeot påväg till Hälsingland som slog upp ett tält de aldrig sov i. Blev bilen istället. Med ratten mellan benen och bakfyllan dunkande i nacken efter dansen till fyra på morgonen. Efter nakenbadet klockan ett.  Nu är det en annan helg i ett annat tillstånd i en annan stad och jag kommer hem från en färja, från ett jobb om miljö och solceller på en ö fylld med sken. Drack kaffe i en annan värld.

Som om Astrid Lindgren skrivit böcker om gamla människor som hittade på hyss, så skulle det vara på Brännö. Stället utan bilar men med packmopeder med tanter på. Och vilka kvinnor. Stöter bara på bestämda Lena Nyman-härliga kvinnor sedan veckor tillbaka. De finns på jobbet och på uppdragen och hemma och i bekantskapskretsen. De bara dyker upp. Har härliga streck längst med ögonen och brunbrända armar som viftar och typ linnebyxor i beige. Alla har linnebyxor. Jag vill också ha linnebyxor och ett hus på en ö och må fantastiskt och vara stark i min egen självbild. Med solceller. På taket.

Men kommer hem från en färja och ett jobb med reporter som gav så bra energi. Trygg och stark. Som att vi känt varandra länge och tänker lika. Är så uppe i varv. Snart tjugofyra och vet inte hur många år jag skrivit om mitt varvande som jag ser som något form av problem. Det är inte varven som är något problem, det är mina verktyg för att hantera det. Vissa veckor är bara i mitt huvud och i texter och i podcasts. Vissa veckor tänker jag inte på att min kropp finns, att sängen finns, hur tshirten känns mot min rygg. Känner inte för jag är bara digital och i mina hjärnbanor händer det väsentliga. Allt annat bara finns runt. Som en bakgrund. Som en smart telefon för simkortet och då ballar det ur. Jag känner hur det växer i min kropp, hur nacken är stel, hur axlarna knakar. Kroppen säger; hallå hallå, nu minns du mig inte. Nu glömmer du bort den andra världen man kan vara i.

Fotograf Jessica Segerberg

Skejtare och för lite plats i tidningen

Posted on by superadmin

Skatetavling_1

skatetavling_2

skatetavling_3

skatetavling_4Tävlingen Gbg Bowl Battle startades upp redan förra året i Actionparken. Klasserna junior, senior, master (35 +) och dam fanns. Så jäkla glad att den sistnämnda fick tillräckligt med anmälda för att kunna genomföras.

Det tog bara tre dagar innan jag lyckats pitcha in lite skejtare på jobbet.  Egentligen skulle jag ha skrivit också, men platsen i papperstidningen blev full pågrund av allt annat som hände under förra veckans Göteborgs Kalas. Så himla ovanligt när man är van vid en mindre tidning. Då är det snarare tvärtom. Tillslut blev det bara bilder på webben tillsammans med vinnarnamn i de olika klasserna. Jävligt synd, för jag tyckte dom blev bra och inte bara de vanliga coolt-trick-mot-himlen-bilderna. Visst fanns det någon sådan också, men jag har gjort det så mycket under sommaren att jag ville lägga tyngden på något annat. Typ skuggor och ytor. Och här fanns friheten eftersom jag bara skulle bevaka själva eventet och inte en speciell åkare.

Åh. Jag blir så jävla glad i det här sammanhanget. Det är en sådan jäkla inspirerande do it yourself aura kring sådana här event. Och skejtvärlden i stort. Det gillar jag. Att göra det själv och få det att gå hela vägen.

Fotograf Jessica Segerberg

”Till vänster kommer färgvågen i form av tolvåringar”

Posted on by superadmin

Yohio_2

Yohio_4

Yohio_1 Yohio spelade på Götaplatsen under kulturkalaset förra veckan. Vi åkte dit för att göra en kort grej för webben om hans fans.

Jag går över ett övergångsställe och det duggregnar. Stannar precis vid vägkanten för att ringa upp reportern när Yohio kliver ur en parkerad minibuss som jag inte ens sett. Allt är grått på Götaplatsen men ett hav av skrik och neonfärger närmar sig som en våg från sidan. Jag tar en bild från höften på den osminkade artisten innan hans kompisar ställer sig i vägen och mumlar ”inga bilder”.

Till vänster kommer färgvågen i form av tolvåringar. Alla har smartphones och tar bilder och filmar medan tårarna rinner. De är så jävla fina. Har suttit mot kravall staketet i flera timmar och har finaste kläderna på. Så fort Yohio försvunnit ur sikte dras alla ihop i små klumpar. Går igenom bildskörden. Nån har filmat hela händelseförloppet och någon har fått en närmare bild. Alla stirrar ned i sina telefoner.

Det duggregnar.

Fotograf Jessica Segerberg

Första veckan på Göteborgs-Posten

Posted on by superadmin

TidningMitt första jobb på GP. Frölunda hade träning och inom fyra dagar hann jag plåta ännu en. Säger en hel del om intresset för den klubben.

Min första vecka på Göteborgs-Posten är klar. Började måndagen i fågelunge format och slutade fredagen med att gå hem så jävla stor. Så jävla rakryggad och glad. Jag hatar att vara ny, jag hatar att behöva fråga om precis allt och be om hjälp och förklaringar till de minsta av grejer. Jag hatar att vara dum i huvudet.

För det är precis vad man är som ny, vart man än är. Man fattar inte sammanhang, hierarkier, strukturer och hur man förväntas bete sig. Man vet inte heller vilka alla människor som dyker upp, räcker fram en hand, säger sitt namn och berättar vad man ska göra, är. Det är så många människor som hälsat på mig att jag inte har en aning om vad de har för roll på tidningen. Är hen reporter? Bildredaktör? Fotograf? Ingen jävla aning. Det enda jag fokuserat på är att fatta vad för jobb jag ska göra, vad som förväntas av mig, och sedan göra det.

Tunnelseendet har sakta minskat. Axlarna har börjat falla ned från halsen och nu tvekar jag bara en halv sekund innan jag väljer att gå till vänster för att komma till fotoavdelningen. Jag hittar ingenstans i Göteborg, eller jo, till järntorget. Och hem. Och kanske  till Hisingen för alla skyltar pekar ju ditåt. Men annars jobbar jag sakta upp geografin genom minnen. Kopplar jobben jag gör till platserna och försöker memorera.

De här dagarna har utvecklat mig mer än månader på Biskops-Arnö. Och har varit dubbelt så roligt. Fan, det här är det bästa jag vet.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Hejdå Karlstad och hej Göteborg!

Posted on by superadmin

Hemma_1

Hemma_2Boende tre av tre sommaren 2013. Lägenhet i Göteborg som ska vara ett hem fram tills i jul. Skitlänge, med andra ord.

Jag sitter i en sliten sekelskifts lägenhet i Majorna. Är trött men glad och hela helgen har vi hört basen från Way Out West men bestämt oss för att inte gå. Bara ta det lugnt, äta frukost på fiket nere på gatan och ladda mänskliga batterier. Det är tack vare min kompis Svanberg som jag sitter ovanpå tvättmaskinen i det lilla köket. Hon ringde på en blocket annons och hittade Eva i telefon som hade ett rum till uthyrning. Och sen ett rum till visade det sig. Där jag kunde få bo, bland vitmålade golvplankor och fönsterglas långt högre än mig. Så nu delar vi lägenhet, Svanberg, Eva och jag.

I morgon börjar våra praktikperioder. Segerberg på GP och Svanberg på GT. Vi borde starta företag eller ett klädmärke ihop bara för att våra namn är som gjorda för varandra. Kommer bli bra det här.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Malin och Olof blev kära och hade världens finaste fest

Posted on by superadmin

Malinocholof_5

Malinocholof_4igen

MalinochOlof_2

MalinochOlof_1

Malinocholof_3

Det kommer ett brunt kuvert hem till mig. Egentligen kommer det ett brunt kuvert hem till min pappa och ligger sedan i hans bil i tre dagar innan han minns att jag fått post, men jag får ett brunt kuvert adresserat till mig i början av juni. Brevet är en första blinkning till en sensommarkväll fylld av dans. Åska som blir ösregn som bli klar himmel. En kväll som börjar med att en bunt av olika sorters människor går med plåtar, skålar och burkar längst med en grusväg. Vägen ligger mitt i ett kolonilotts område vid vattnet i Karlstad och där ska Malin och Olof gifta sig.

De ska gifta sig på sitt sätt och alla ska vara med. På kortet i kuvertet står det att det är knytisbröllop och alla ska höra av sig på en speciell hemsida de skapat och layaoutat för tillfället. Man ska skriva och berätta vad man ska ta med för inga andra bröllopspresenter är tillåtna. Mat är allt de vill ha, och sällskapet. Och vi gör som dom säger. Mailar om piroger, sallader, pajer, muffins och vegansk bröllopstårta och när det blir den tredje augusti så är vi där och inget är digitalt längre. Inget är coola hemsidor och kuvert och mail och annat. Nu är det på riktigt. Nu visslar Rebecka och Victor den fantastiska Edward Sharpe & the Magnetic Zeros låten Home. Och jag börjar gråta trots att jag inte trodde det, för att allt är på riktigt och för att inget slår det. Det spelar ingen roll hur mycket man mailar och bestämmer innan för när det händer i verkligheten så känns det. Känns på riktigt.

Malinocholof_6

Malinocholof_9

Malinocholof_12

Malinocholof_8

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Precis nu, när jag står innanför bildörrens skydd och hälsar på en främmande tjej, så ser hon det inte så, hon ser inte det främmande för hon ser något annat.”

Posted on by superadmin

Alex

Det här är Alexandra. Alexandra Chami. Fast hon säger bara Alex när vi träffas på en grusväg vid en sjö några dagar efter att jag flyttat till Karlstad. Vi tar i hand, nej jag tror hon kramar mig, och jag står precis intill dörröppningen på bilen när hon snabbt berättar hur det kommer sig att hon ska flytta in hemma hos mig. I radhuset jag bor i under mitt sommarvikariat.

Hon är ärlig. Hon är rak och det är något med att hon har jeans och bara bikinitopp just där, visst kommer hon direkt från stranden men hon är avklädd på ett annat sätt. Hon öppnar upp sig. Precis nu, när jag står innanför bildörrens skydd och hälsar på en främmande tjej, så ser hon det inte så, hon ser inte det främmande för hon ser något annat. Jag märker att hon är skakad av förändringen hon varit med om och som gör att vi möts, men hon är stark i grunden. Hon är grundstark.

Det visar sig att Alex och jag är lika. På alla plan som betyder något. Vi dricker vin kvällen efter att hon flyttat in och vi skrattar och vi pratar och hon ställer följdfrågor där jag skulle ställa följdfrågor och hon gör analyser på ett sätt som jag gör analyser. Och sen går det fyra veckor och jag vet att hon äter mycket knäckebröd. Att hon är har dramatiskt franskt blod, tycker att jag klär mig konstigt och älskar allsång på skansen och kvinnor.

Men sedan står vi såklart i regn på altanen och lillbilen är packad. Och så säger vi hejdå. Och tackar varandra för att vi råkade trilla in i varandras liv. Och kanske dyker människor upp på en grusväg någonstans, av en anledning.

Klart dom gör.

 

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Jag ber att få sitta med i några minuter och lyssnar intensivt för att luska ut vad det här handlar om.”

Posted on by superadmin

nwtsommar_2

nwtsommar_4

nwtsommar_3

”Bilder på fotbollstränare. Kommer till redaktionen kl 11”.  Står det på datorn om jobbet.

En kvart innan utsatt tid letar jag febrilt efter en försvunnen reporter. Jag vill veta vem fotbollstränaren är, varför han ska intervjuas och vad för vinkel texten ska vara i. Allt sådant här blir ju extra svårt eftersom jag inte är från Värmland och därför inte hade någon koll på ’kända ansikten’ eller hur det går för vissa lag. Om man hinner vara på en redaktion under en längre period så blir det nog automatiskt så att man har koll på hockeyn, fotbollen eller handbollen, oavsett hur sportintresserad man är. För att man hamnar i de sammanhangen hela tiden och därför börjar det växa något, det som är bekant är också det som man lättare tar till sig.

Jag flänger runt hela redaktionshuset innan jag hittar Stefan Jacobsson och reportern  i en soffa på övervåningen. Jag ber att få sitta med i några minuter och lyssnar intensivt för att luska ut vad det här handlar om. Reportern är suverän och berättar direkt att ”det här är Stefan, tränare för KBK och det har inte gått så bra för dom på senaste tiden”.

Bra. Fokus ligger alltså på det. Efter några minuter bildar jag mig uppfattningen att Stefan har det ganska tufft, känns ganska  skör men försöker sikta framåt. Då reser jag mig, sticker och rekar platser där jag kan skapa den känslan. Tar testbilder och springer tillbaka och snor Stefan mitt i intervjun. Jag har tio minuter innan jag måste sitta i bilen till ett annat jobb. När jag någon vecka senare läser texten visar det sig att hans dotter precis slutat med sina cellgifter för cancer i lymfkörtlarna, men jag var aldrig med under den delen av intervjun. Det är lustigt hur man känner att det är något annat som ligger i luften, en skörhet som var något annat än förlorade fotbollsmatcher.

På en tidning med obegränsat med tid hade jag velat vara med i hela skeendet. Höra honom berätta om sin dotter, skapat en närhet i kunskapen och använt det i porträttet.