Monthly Archives: juli 2013

Emil och Denise och starten på ett omedvetet fotoprojekt

emildeniseHade en ledig helg i huvudstaden och bodde hos två gamla vänner till mig. Helt omedvetet blev det starten på ett nytt fotoprojekt.

Det här är Emil och Denise.

”Vi började i samma klass i sexan. Blev nog bästisar ganska snart efter det.” skriver Denise i ett smssvar. Nu är dom snart tjugofyra och delar under sommaren en lägenhet i Stockholm. Det är först när jag redigerar bilden som jag ser att den bär på så mycket mer. Att den bär på deras relation till varandra, att den är en startbild på en berättelse som jag plötsligt ser mönstrena till. Här är något.

Här är två människor, här är deras sätt att spela med varandra, här är deras historia och deras upplevelser. Men den kan också berätta ett större sammanhang. En berättelse om det allra svåraste som de båda går igenom – men i olika faser. Med många år mellan.

Ibland är det som att bilderna kommer innan hjärnan hunnit förstå.

Från fotograf till skribent till fotograf till skribent. Hur fungerar det?

NWT-130725-fryksdalsdansen-1”När jag först såg modern foxtrot så trodde jag att det var erotiskt, men det är det inte” berättade Ulrika Olzon, en av kursledarna.

Jag är anställd som fotande reporter här på Nya Wermlands Tidningen men i ärlighetens namn har jag nog aldrig skrivit så lite i hela mitt liv, jag har fått åka på fotojobb mest hela tiden eller i vilket fall jobb som mest hänger på bilden. Jag sitter ju till och med i fotohörnet av redaktionen. Nyhetschefen dyker då och då upp och säger ”du är fotograf idag” och jag ler.  Säger ”jaaa!”.

Men i torsdags skulle jag göra allt igen, skriva och fota och göra enkäter och springa fram och tillbaka mellan blocket och kameran. Det var en mindre variant av dansbandsveckan i Malung som heter Fryksdalsdansen. Den ligger i Sunne, en timme från Karlstad och egentligen sker allt på kvällen. Men jag jobbar dag och fick hitta på något att skriva om som hände under dagen, som tur var, hölls en danskurs i Modern foxtrot.

NWT-130725-fryksdalsdansen-2

Det här med att vara multijournalist är ju verkligen ett helt annat sätt att tänka. Jag blir mer alert när jag måste skriva, det är så förbannat lyxigt att gå runt och fota folk och sedan kommer EN ANNAN person och skriver upp namnet på dom och pratar. Fast, det är inte bara lyx, det är att göra sig en distans som jag aldrig får när jag också skriver. När jag gör allt, har all kontroll, då får jag bäst kontakt, då vet jag exakt mitt eget upplägg och vet alla detaljer. Som fotograf har det hänt att jag kommit till jobb och knappt vetat om det är positivt eller negativt. Det har hänt, inte ofta, att jag knappt vetat vad som är relevant. DET, är skitsvårt. Och jag vet att det ofta är så, för man kan inte sätta sig in i alla grejer som görs om man ska göra fem grejer om dagen och rusa till bilen mellan varje jobb. Jag hajar det. Det är inte kul.

NWT-130725-fryksdalsdansen-3

Det tog tjugo minuter innan jag kom på mitt eget mönster där på dansbanan. Jag började fota men kände mig halv, som att något inte stämde. Så jag slängde ned kameran i väskan och gick och snackade med danslärarna. Fick veta historien kring dansen, deras egna liv och hur det var att lära ut en dans som är såpass intim som Modern foxtrot.
— Det är som den där filmen…dirty dancing, sa danskursledaren Patrik.

Först då kunde jag sedan fota igen, som att känslan hunnit ifatt. Och efter en stund, när jag kände att vissa bilder satt, tog jag ned kameran. Bestämde mig för att bara sitta och ta in vad som hände, skriva ned detaljer och mina känslor och hur folk reagerade när de dansade. Jag tror jag fungerar så. Att jag måste dela upp mig själv, det är samma kreativitet för mig när jag fotar och skriver, men det är olika sätt att ta in det på. Jag fotar detaljer, jag skriver detaljer, men det kan aldrig ske samtidigt. Och nånstans i hjärnan tar tankarna olika vägar. Det är så intressant hur man fungerar.

Här är texten jag skrev.

”Hon ville prata MED människorna. Inte OM”

NWT-130720-bilrunda-5

NWT-130720-bilrunda-Det var ett helt fantastiskt ljus som passade perfekt till hur jag hade tänkt mig att jobbet skulle se ut.

I helgen var jag ensam fotograf på tidningen. Det var mycket mysjobb att göra, Cowboy och Indiander, båtrace och vikingamarknader. Jag och reporter Ann hade tidigare i veckan bestämt oss för att åka med på en raggarrunda i Kil på lördag kväll (Vilket var innan vi fick veta att de inte ser sig själva som raggare, utan bara bilåkare). Det har klagats väldigt mycket på musiken som spelas längst med storgatan i den lilla stan och några av hotelles gäster hade till och med fått sova på toaletten på grund av oljudet och vibrationerna som bilarna framför till fyra på morgonen. Någon dag tidigare hade vi pratat med kvinnan som äger hotellet, hon berättade att hon inte ville skylla på ungdomarna, utan att någon måste sätta gränser. Polisen eller kommunen, men de verkade inte bry sig trots upprepade polisanmälningar och många telefonsamtal.

Ann ville prata med personerna som åker bil längst med den lilla gatan, om och om igen. Varför gör man det? Vad händer egentligen i bilarna? Whats the fun about it? Hon ville prata MED människorna. Inte OM. Så skulle det bli och hon frågade om jag ville vara fotograf.

NWT-130720-bilrunda-7

NWT-130720-bilrunda-3

När vi väl stod på Pekås i kil skulle jag ha slutat för länge sedan, men svepte en energidryck och försökte fokusera. Det skulle bli ett uppslag och bild på ettan och jag tyckte det var viktigt att visa den fina sidan med åkandet, hur glada alla var, gemenskapen och hur kul är. Alla andra sidor finns redan i fördomarna, i människors huvuden och påståenden. Det behövdes inget mer sådant. Men jag var så slut i huvudet! Hade kört mycket bil, haft trevliga reportrar runt mig hela dagen, hoppat krupit, sprungit och bestämt. Diskuterat och resonerat hela dagen.

Jag var helt tömd, trött och sur över att det roligaste jobbet som jag verkligen ville skulle bli bra, var precis nu. Efter en flängig dag. Men när det blir så, försöker jag att stänga av hjärnan. I korta små frekvenser. Stänga av ljud, stänga av intryck. Ladda upp. Fem sekunder där. Sju sekunder där. Sedan tänka kring hur kul det är, hur roligt det kan bli, vilka fina bilder jag ska ta. Och vilken tur jag har som har världens vackraste kvällsljus, just nu. Och då, plötsligt, sitter jag på taket på en rostig gammal bil. Och så är jag igång och springer runt. Fotar och tittar. Mest känner massa saker och åker med i folks stämningar. Jag tyckte det blev väldigt fint, att jag nådde upp till tanken jag hade från början och att det blev bra i tidningen. Kul!

NWT-130720-bilrunda

NWT-130720-bilrunda-9

 

”Trots att Linnea klippte gräset så tittar hon inte på gräset. Hon tittar på dig. In i ögonen, på ett passivt sätt. ”

Enkat_1

Enkat_3

Enkat_2

Enkat_4Fick ett tråkigt enkätjobb men bestämde mig för att göra något annorlunda. Aktiva människor som gör något utomhus blev temat, men det slog slint.

I veckan fick jag det klassiska sommarknäcket. Det där som innebär att ingenting har hänt och ingenting kommer hända så då kan man lika gärna skriva om vädret. Jag ringer SMHI och frågar hur sommaren har varit och hur det ska bli och pratar om diverse moln som drar över diverse delar. Och så skriver jag, eftersom jag också är reporter vissa dagar, en text.

Och det är vanligt, och säkert intressant också men det är ju förbannat tråkigt att göra. Så jag bestämmer mig för att ägna lite extra tid på de annars vanliga ansikts-fråga-enkäterna. Jag tänker att jag ska ha jämvikt mellan kön och att alla ska vara aktiva och syssla med något utomhus. När jag cyklar tillbaka till redaktionen har jag hittat en 46 årig skejtare, en trädgårdsmästare, en inlinesåkande student och Christian som är underhållstekniker. Känner mig sjukt nöjd. Men när jag kollar på bilderna i efterhand märker jag att tjejerna kollar in i kameran och står stilla, medan männen är inne i det de gör. Va fan! Här går man ut och ska tänka aktivt och hamnar ändå i den främsta kvinnofällan: se snygg ut.

Jag antar att det finns flera delar till detta, männen jag fotograferade ställde aldrig upp sig, de frågade aldrig vad de skulle göra. Jag gav bara raka befallningar, jag sa bara; åk i rampen. Eller; fortsätt mecka i det där elskåpet.

Med tjejerna blev det genast segare, de stannade upp. De frågade, de ordnade, och jag fick säga mer  tydligt. Gör såhär, åk sådär, lite mer åt vänster och neeejdå du är jätte fin. Och det är ju inte för att de här kvinnorna inte KAN bara göra det dom alldeles nyss stod och gjorde. Det är ett sådant jävla typexempel på hur vi förväntas bete oss både genom miljö och uppväxt. Och allt det här, trots mina tankar innan, bekräftar jag ännu en gång. Med en jävla tjej som stirrar in i kameran och är söt, TROTS att hon har inlines på benen och kunde fara fram fort som attan. Trots att Linnea klippte gräset så tittar hon inte på gräset. Hon tittar på dig. In i ögonen, på ett passivt sätt.
Och jag vet att det också beror på min approach, jag förväntar mig att de ska bry sig mer om sitt utseende. Jag förväntar mig att de inte ska vilja vara med på bild och att jag måste ta kontrollen över situationen. Fan i helvete. Det här är så jävla viktigt.

Redigeringen går med på att dra lite större än vanligt på bilderna, och dessutom förlänga deras ”vad tycker du om vädret såhär långt”- svar, som också handlar om något som återkopplar till bilden och vad de annars gör i livet. De lever fina liv, verkar nöjda, har mjölkat sina första getter, har köpt en båt och åkt med den hela vägen från Stockholm, rest till Barcelona och skriver på sitt examensarbete. De är människor i största allmänhet och DET är jag glad över att få visa. Över att få ta en tråkig grej som man blivit tilldelad på morgonmötet och sätta sin stämpel på det. Göra något mer än det som krävs. En liten jävla enkät men det gjorde mig så glad. Att allt kan bli intressant.

Första veckan på Nya Wermlands Tidningen

Nwt_sommar1

NWT-130711-trollskogen-3

 

NWT-130711-trollskogen-4

Nwt_20130708_varmland_5 Två exempel på vad jag sysslat med under veckan. Några skådisar som klär om sig till troll och gänget som återvänt till sitt familjehem. Eftersom att jag har reportervecka blev det också texter till.

I fredags var min första dag på Nya Wermlands Tidningen. En inskolningsdag. En dag för att lära sig program och rutiner och få papper och koder och bilnycklar ur ett skåp. Vid morgonmötet blev jag helt lugn. Det är precis såhär det ska vara. Det är precis såhär, med folk runt ett bord som håller på med journalistik, bild och text, som jag ska vara vid. Sitta vid. Gud vad jag längtat efter det här bordet. Vad hemma det känns.

Jag tog inte en enda bra bild på hela dagen. Men det var verkligen skitsamma för jag mådde så jävla fantastiskt när jag cyklade hem två timmar försent. Jag vet ingenting, förutom kanske betongparker, som är roligare än det här. I måndags åkte jag bil runt hela länet för att fota och skriva något gulligt om att ’Värmland lever upp’ på sommaren. Jag åkte husbil med ett gäng pensionärer, badade med barn som lärde sig simma och klev in i ett hus som ni kan se på bilden ovan. Där stod två vackra tjejer och hackade kål och frågade vem jag var. Jag sa att jag var från tidningen och ville se vad dom gjorde.

Så jag fick komma in. Man ba, hur är det här möjligt? De var döttrar tillhörande en syskonskara på fem och en utav dom hade ett gäng med barn. Alla var hemma på familjens gård över semestern  för ”att det är det man vill göra när man är ledig. Åka hem.” Det var som att kliva in i en liten saga eller en fars, det öppnades dörrar till höger och vänster. Det dök upp fler och fler katter och släktingar ju längre tid jag satt i mitten av rummet och bara såg. Allt. Jag älskar det här.

Lördag på Putte i parken

Pip_2

Pip_3Amanda Jensen och Oskar Linnros var två av akterna på festivalen. Amanda Jensen hade en grym show och är ju helt galet fin.

Det är så coolt att ha en festival i samma stad som man bor i, som man cyklar till och cyklar hem ifrån. Som inte innebär en förvirrande tältning med restider och bakfyllan från helvetet. Så jäkla skönt. Plåtade från publiken och försökte böja mig in genom en öppning i staketet. Det var roligt men önskar mig ett 70-200 och ett dike nästa gång. Men det utmanar och gör att man kommer på andra lösningar. Som att använda staketet som förgrund så det skapas ett dis som suddar bort säkerhetsvakterna. Bra grej!

”Springer och laddar telefonen oavbrutet och glömmer släcka lampor men det är väll som det ska vara. Minnet.”

Matigt_3

Matigt_2

Matigt_1

Matigt_4Vet inte vad det blev för maträtt det här, men ös ned allt i en panna med curry och det blir skitgott.

Nu kom feelingen igen, fotandet som bara kräver tid, najs fönsterljus och form. Det fotandet som lockas fram av karga och härliga bord och en längtan efter  snygghet. Jag gör ju det här för att öva, och för att slappna av. Men jag känner att det stimulerar porträtt fotograferandet också för jag upptäcker roliga trix som kan bli spännande att använda med människor.

I huset jag bor i här i Karlstad finns det gott om trärena bord som är gamla. Korta små stolar som man inte ska sitta på och klätterväxter på altanen som dator och kläder fastnar i.  Och det finns ju såklart el, och rinnande vatten! Det tog en dag och sedan glömde jag bort hur fantastiskt det är. Springer och laddar telefonen oavbrutet och glömmer släcka lampor men det är väll som det ska vara. Minnet. I kväll ska jag på festival och dansa och fota och hitta någon att hänga med. Känner mig ny i stan, igen.

Hejdå kolonilotten i Nyköping

Kolonin_hejdaDet är dags att byta till boende nummer två av tre den här sommaren. Nu flyttar jag till Karlstad för att jobba på Nya Wermlands tidningen.

Nu är det dags. Vinden viner eller nått och jag ska sticka igen. Jag packar lillbilen mot annat och vänder mig inte om, inte för att jag inte orkar, utan för att allt det där framme snor tiden. Fem veckor i en liten kolonilott och det är så mycket saker som har hänt. Hemska jävla saker mitt i all grönska och vajande sverigeflagga och det är mina vänner och deras familjer som är drabbade.

Livet är fint och livet ska man ha några veckor i en kolonilott. Livet ska man ha på en skateboard någonstans i Sverige helt svettig mitt i natten. Livet ska man tillsammans med det man själv tror på och de som tror på en.

”Och ibland tycker han att livet blir tråkigt och då hoppar han från ett flygplan”

Micke_fallskarm_1

Micke_fallskarm_2På det gamla flygfältet i Nyköping hoppade Micke fallskärm. Efteråt kunde han inte sluta prata ”Du måste göra det här. Du har inge val”.

Lillebror ringer. Säger att han ska hoppa från ett flygplan på 3000 meters höjd.

— På söndag. Klockan fem! säger han snabbt.

Micke har varit min barndoms bundsförvant. Det finns ingen som haft så mycket fantasi som den där lugna och trygga människan som föddes tre år efter mig.
Vi har skrivit manus till typ tio teaterpjäser, spelat upp allihop och vi har haft lekar som varat i fem år. Vi har varit catwomen och batman iklädda strumpbyxor nästan skadligt många gånger och vi har en egen sång (”mellanbarnen är bäst, här finns ingen protest, mellanbarnen är bäst”).

Micke är den ovanliga kombinationen av världens snällaste människa fast med hett temperament. Han ställer alltid upp. Han hjälper alltid till. Och ibland tycker han att livet blir tråkigt och då hoppar han från ett flygplan.