Av okänd anledning hamnar pappas målarfirma varje sommar hemma hos Tina. Trots att det var tre år sedan vi målade hennes hus.
Pappa körde förbi en villa med igenväxt trädgård i nästan ett år innan han plingade på. Det var stora revor av färg som hängde längst med hundraåriga plankor och allt var fläckigt. Huset var stort. Till och med högt men pappa är framfusig. Överdrivet social och lindar aldrig in saker.
— Hej! Ert hus ser förskräckligt ut, men jag kan göra det vackert.
Rent ekonomiskt var det hans sämsta affär någonsin. Rent ekonomiskt har han nog inte tjänat en krona på Tinas hus trots att det har gått tre år, höga husfasader, källardörrar, inomhusväggar och slipade golv. De varmaste sommarveckorna stod vi och skrapade av den där jävla plastfärgen som någon fått för sig att spackla deras hus med. Det tog fyra veckor. Det ska aldrig ta fyra veckor att måla ett hus. Oavsett hur många man är eller hur mycket kvadratmeter det är att täcka.
Men Tina gjorde kaffe. Bakade bröd. Gjorde flädersaft med myror i som ingen drack. Dag ut och dag in. Det är något med den kvinnan som gör att man bara smälter. Som gör att man kanske tar ett billigare pris eller en extra dag eller en vägg eller hjälper till att flytta byråar och klipper buskar. Man blir liksom del av Tinas värld så fort man kliver in i den lilla sagan hon skapat i sitt och hennes mans hus. De där glittrande ögonen gör att hon får som hon vill.
Och pappa kämpar. Kämpar så hårt att inte lindas runt de där snart åttioåriga fingret men det går inte. Plötsligt står han där och hjälper henne sanera svartmögel i en källare full av trämöbler. Och hon fnittrar och kollar drömskt på honom och kilar iväg. Nöjd över att ha lyckats i år igen.
Och det gör inget.
Kolonistugan har inga lampor men det är inte ens mörkt vid midnatt.
