Likadana näsor. Hans lite mer fräknig bara när han andas in röken från cigaretten under fläkten. Klockan är sex på morgonen men tiden har ställt om sig under natten. Vi pratar om att våra föräldrar var barn när dom fick oss. Att det är helt sjukt att vi tre i det där köket är äldre nu än vad dom var när de fick sin första son. Dom visste ju ingenting. Om förhållanden. Om samhället. Om barn. Men vad bra det kan gå. Vad bra personligheter det kan komma av två små nyvuxna.
Nästa morgon byter vi vinterdäck. Pappa berättar att det enda han kunde i den åldern var att sparka fotboll. Trots det blev han förälder.
— Du måste kunna klara det här ensam i framtiden, säger han och slår upp en rostig bult. Du måste kunna för att du lever ditt liv själv. Ett självständigt. Det har du alltid gjort.
