Satt med fullproppad bil på parkeringen i Bålsta med tvåhundra spänn i pantburkar. Det var antagningsdagar på Nordens fotoskola och var där för att få folk att må bra. Det gjorde dom. Oftast. Nu är det över och pengar i bensinfickan och kroppen i Värmland och själen kanske splittrad i Stockholm.
Det är sommar.
Jag haltar, också bokstavligt.
Alla vibrerar i takt och flaskor i drivor trycks längst sidor. Stolarna i soffan och gummibåt på kolsvart vatten och ingen sjunker fast man borde. Flyter ned klockan fyra med smutsiga barfota fötter och upp igen. Få timmar senare. Skolavslutning och Anna Clarén tal och solen och gräset och Oskar väljer musiken på gräset i solen och vi fortsätter. Framåt.
Lånar en volvo och vi hamnar i ett kloster. Badar utan handduk och trampar barfota på gasen hem.
Allt är väldigt lustigt med dom.
Trettio mil i lillbilen och ösregn. Helena väntandes med telefon i ena handen och kram i andra och vi dricker te ur kanna och planerar föreläsning om sexköp, igen. Sover i garderob. Pratar. Pratar hela tiden och lagar fisk i ugn. I panna. I magen och sen är det te igen och feber igen och framtiden. Framtiden och sommaren i Karlstad med lägenhet med rugbyspelare och sommarjobb och det evighetslängtade körkortet som kom och sa hej och jag stannar här. Ut och va fri.
Och det regnar. Luktar vår och Helena gillar inte regn men mandel i ugn med ärtor. Sen blir det åter te.
Kanna efter kanna i stadiga muggar.
I dag tog jag körkort.
Det är svårt att förklara berget som bestigits. Hur omöjligt det har känts, hur mycket pengar jag lagt ned och hur mycket tid som gått åt.
I dag tog jag det. Han ritade i det kryssade JA:et på pappret och så var det med det. Berget nedsmulat till grus och där stod jag och stampade i dammet. Andades in segerstoftet.
Det har varit tufft. Ett enda virrvarr av körlektioner och teori och gå i skola på ö utanför Bålsta när jag frilansar i Karlstad och har distansförhållande i Kil och familjen i Nyköping och vänner i Stockholm. Och tågen. Alla dessa tåg och biljetter och sova på säten och tovorna i håret som aldrig borstar ur sig. Och ibland rasar kroppen men rasar upp sig i tid.
Och det har fungerat. På något sätt. Schemat har gått ihop sig, prioriteringar har fått göras och det känns verkligen som att inget kan stoppa nu. Tänker att bring it, det här går bra. Jag får skriva, jag får plåta, jag får intervjua grymma tjejer som Hanna och köra bil jävligt snabbt.
Tack för det.