Vi går runt ön. På det frusna vattnet i solen och det är kallt och knakar.
Kom hem från Gotland sent i går kväll. Vi har pratat om biskops och kollat på bilder från de nya eleverna i Hemse. De var fina. Duktiga och intressanta och man blir fan inspirerad. På färjan hem spelade vi kort med Gamleby-Mattias och skrattade sönder allt.
I dag har Pi nästan ingen röst alls. Som att någon sänkt volymen och alla börjar viska när de pratar med henne. Blir smittade av sättet.
Penslar fiskpinnar och diskar sallad och hänger i studion i timmar. Hjälper till. Flyttar ljus och håller skärmar. Vi har matfoto hela veckan och det är så mycket roligare än man kunnat ana. Kopplar bort undertoner och historier och försöker få en ärtsoppa att se snygg ut. Yta och ljus och motsatsen till den grådassiga biskops-arnö degen när Julio handlar rosa papper till sitt second hand porslin och dekorerar med färsk basilika.
Det är.
Befriande.
Victor är däremot B-foto på en långfilm i Karlskoga. Det är ett examensprojekt på Göteborgs filmhögskola som han hjälper till med och jag vet inte vad filmen handlar om. Men jag vet att han är glad och jobbar hårt. Att han fixar. Hjälper till och ställer upp och jobbar många timmar i kalla lägenheter när han borde planera sin egen kortfilm.
För över två år sedan fotade jag på en kortfilms inspelning. Han hade skickat blickar i matsalen och tydliga sms med pussar och förfrågningar om promenader men den här kvällen var det kallt. Långkalsonger och vantar. Han rörde sig dubbelt så fort som alla andra och gav order och flyttade strålkastarna och sa kanske hej och jag hade långa blonda dreads som skulle signalera bristen på sårbarhet men så låg det ju inte till. När han kom i närheten.
Mycket är starkt och mycket går att rädda sig från men det var något som blev mjukt i magen när han flängde runt och tog sig själv på största möjliga allvar. Det är inte många som gör det.
Som tror på sig. Som tror att det man gör betyder mycket och ska värderas så högt som det möjligen går för jag är värd att synas och jag är värd att finnas.
Det är.
Befriande.
Det är också att vara fruktansvärt arrogant. Vilket var precis vad jag tänkte innan han hånglade upp mig i en tvättstuga.
I dag är det vernissage för klassen över mig. De har gjort sina slutprojekt på temat Bakom Rubrikerna och jag har hunnit sett en del innan. Det är bra. Riktigt bra och utställningen hänger på Galleri Kontrast med start från i dag klockan 12.00.
Jag ska på vernissagen och om du är smart så även du.
Hon sitter på mattan med huvudet på sängen och vet inte hur det här fungerar.
— Kan inte någon bara komma och säga hur man lever, säger hon med fast blick rakt i mina.
Tänker på intervjun med sjuksköterskan på canceravdelningen. Hon visste inte men det spelade ingen roll. Hon var trygg ändå och sa att det inte fanns en mening med varför saker händer.
— Det är bara livet, sa hon.
Och hon ser folk dö utan anledning hela tiden och säger att cellerna inte vet vad som är ont och gott. De är bara celler. Celler som blir cancer.
Sen visar det sig att hon skrattar ofta. Skämtar och ler och jobbar med folk som ska dö men hon är fullständigt levande. Klädd i starka färger och kraft.
Hon sitter på mattan mitt i natten och lever hela tiden men det är det ingen som tänker på. Planerar bara framåt.
Sammetssoffan och tvättlinan mitt i pentryt. Tar det lugnt. For in till stan med Pi, Anna, Henrik, volvon och sen hem igen. Över gropiga sandbanken och upp för backen och sen spelar Oskar gitarr i pentryt och det finns öppna dörrar. Hjärnan har gått ned i varv igen. Återhämtat sig av skolstress och frilansjobbsdunklet.
Har gjort jobb. Riktiga jobb med betalt och publicering i mars. Ett större bildreportage och tre kortare artiklar med porträtt till och det är kanske lite för många onödiga stresstimmar bakom men fruktansvärt kul är det. Att skriva.
Att träffa folk som har så mycket bra att säga och sitta i timmar i sträck i datasalen och redigera allt. Däremellan har alla pengarna tagit slut. Slut som i minus 15 på kontot och all energi också men sen återvände det. I form av csn på en fredag eller fint ljus vid en älv. Det är alltid så. Tömd och påfylld.
Bara man får lite peppande ord av Helena eller nätter bredvid en regissör eller vändtia i Ebbas säng. Så går det.
Ett halvår på Gotland. Med arbetsprovs jobbande , praktik hos Annika och Johan. Slututställning och Fårö och finklassen.
En sommar som fasadmålare. Värkande armar och färg i hår och provdagar på Biskops-Arnö och sen brevet. Som äntligen kom och var tungt.
En höst på Biskops-Arnö med prestationsångest och äventyr. Fotat Jonas, som är same utanför Östersund. Plåtat pensionärer, rörmokare, en klottersanerare, olika sporter, en trollkarl och en jävligt begåvad inlines åkare.
