Målar hus i Bromma och bor i en husvagn från -87.
Dricker öl med Bobbie, Johnny och Mange. Typiska hantverkarnamn och typiska hantverkare på det viset att dom löser allt. Spikar fast brädor och borrar fast spännband och plötsligt finns en till säng i vagnen. Skärbrädor av pappkartong och pallar till bord.
Gillar inställningen. Problemlösarattityden.
De pysslar ju.
Fast med järn istället för färgglatt papper.
Om de bara skulle våga ta lite i det där pappret.
Vaknar upp dagen efter midsommar och bestämmer sig för att gå från en stad till en annan. Det är långt och duggar i mitten, regnar i slutet. Kliver blöt in hos åtminstone fyra bröder och de ropar — sätt på bastun!
Hämtar öl och handduk.
Står plötsligt och knådar deg ute i skogen. Lägger in sill i både vegetarisk och fiskvariant och vet inte riktigt hur det blev såhär. Såhär gammaldags. Det är till och med en kattunge i närheten. Liten och långhårig som kastar sig på snören och rep och fötter.
Allt jag kan tänka på är att det är tur. Tur att man finns och har en vän som säger att nu ska vi göra knäckebröd med tusen frön och konstiga saker i burkar och så gör man det. Ibland tittar hon på mig och säger att hon är stolt. Över mig. Hur fantastiskt är inte det.
Så är man ute på landet och knådar skithård deg innan vi går ut med burk. Plockar smultron. Pratar om förhållanden som är och varit. Som kanske håller på och fejdar ut i något annat.
Ska börja skola här.
Helt sinnessjukt.
Dricker ljus öl på en brygga alldeles ensam. Lyssnar på gruppen av män bredvid som diskuterar förhållanden. Någon ska gifta sig snart. Någons tjej förstår inte när hon blir raggad på. Någon har hittat balansen.
Dom ältar. Dricker också öl och där lutar jag mig mot staketet och är förvånad.
Inser att jag förmodligen sitter och klamrar mig fast vid könsrollerna som jag hela tiden försöker bortse från. Det är tryggt. Tryggt att vara offer och tjej och kämpa mot de där andra. Som ska föreställa människor men som trycker ned mig och min fitta. Vilket självklart sker. Men här sitter jag och är så koncentrerad på att genomskåda rollerna att det är det enda jag uppfattar. Det enda jag förväntar mig att se.
Vi har bråkat om det här.
Jag har rest mig upp i staden han inte känner till och lämnat honom för att han säger vad han anser. För att han i vissa avseenden tänkt ett varv längre än mig. Och i andra, inte alls. I vissa fall bara för att provocera.
Det finns ingen annan som trycker på de känsligaste i mig. Som ser och säger det jag inte vill höra. Som alltid utvecklar och vänder på kuben för att se de andra skavda kanterna.
Jag hatar det hos dig och efteråt finns det inget vackrare.
Att utveckla någon.
