Pappa stack till usa i tio dagar. Ingen visste. Han bara ringde en dag och så var han på Miami och drack grogg som han alltid gör. När han är på semester.
Idag hämtar han mig vid tåget och ger mig sin dagbok. Jag säger att nu tar vi en kaffe. Han har fräknar och råkade ta sönder sina glasögon i morse. Mitt under fikan trillar ena pinnen av. Säger att han har tejp i bilen.
Han läser ur dagboken och har skrivit så roligt. Så direkt. Så självklart. Han förstår det inte själv och jag skrattar högt åt korta meningar. Han berättar om människor på alla hostel han bott på. Om Christian från Sverige och Adrian från Boston som blev hans vänner.
— All tyckte om mig. Vart jag än gick tyckte alla om mig, säger han. På ett allvarligt vis. Och han är rörd. Flagar på näsan med trasiga glasögon på bordet.
Sedan säger han att det var den bästa resan i hela hans liv. Att han är förändrad nu. Att han vill iväg igen och att Kilimanjaro kanske får vänta till efter Kenya. Det är resenerven. Alla får den. Det känns livs omvälvande och är det på ett vis. När man fortfarande kommer ihåg vidden av hela världen och att allt finns där. Man måste bara ta sig dit. Följa med den där personen och se Super Bowl. Dela med sig av sin bil. Bjuda på en öl.
Dela ut sig själv.
