Lyssnar på Jag har varit vilsen Lisa när Lisa möter upp på centralen. Randig tröja och ögonskuggan som glimmar och går upp en våning för kaffe. Pratar mycket. Märker att rösten nästan börjar bli hes och det bara forsar ur och hur är det med den och hur länge pluggar du nu och vem är pojkvännen?
Monthly Archives: augusti 2010
Lillebror börjar sexan i morgon. På en ny skola i staden en mil härifrån, den vi förut bodde i och han försäkrar alla i vardagsrummet att han då inte är något nervös. Eller pirrig. Eller orolig.
– Äh, vadårå, säger han bakom sitt mans skal och jag berättar att jag följer han på bussen i morgon bitti. Efter en stund frågar han.
– Men hur ska jag komma hem då?
Och laptopen säger när bussarna går och alla bussnummer rabblas som bara är två och han säger att han aldrig kommer komma ihåg det. Och hur ska han komma hem och det är första dagen så han kommer nog sluta tidigare eller gör man det på nya skolan?
Klockan är 01.11 och det är ljud från ovanvåningen. Fötterna som efter sommaren passar i storlek 38 rör sig mer än de ska. Och det är ont om skal nu.
Vi blir mer lika. För varje tågresa, telefonsamtal och hemlis.
Fann sig själv i en röd sammetsstol mitt i mörkret. Spontanbjuden på circus och totalt överrumplad. Totalt leende. Smygandes upp den gamla analoga pentaxen vridandes upp till en bild. Tills det där knäppet.
I slutet måste det resas på, för att visa allt. Applåderar och klappar. Sneglar några rader fram och ser att han gör precis likadant. Älskar honom för det.
Bultar i handen som är i hans hela vägen hem.
Det är en nervös liten hinna över rummet i källaren som talar om för oss att ”det här är minsann ett museum och därför är det så stilrent”. Senare blir det passande fnittrigt när Göran Segeholm pratar lagom länge om husdjur. Och sedan pratar vi bild. Hela dagen pratar vi bild faktiskt men husdjuren återkommer som ett snöre som knyter ihop. Vi trivs.
Nervositeten hos de sexton börjar släppa och innan helgen är slut så har vi haft en visning av våra bilder. Vi blir bestörta. Över många. Bestörtlycklig blir vi av kvalitén och det komiska och känslan från fotografierna som liksom boxar till. Och vi ska säga något, vi ska kommentera och slänga ur oss ord för att det är så det går till. Men hos vissa så går det inte. Det bara, bara stannar till. Är tyst. Måste få vara tyst för att det tog som man säger andan och luften och kanske atmosfären ur mig.
Det tog atmosfären ur mig.
Och det är fantastiskt att en bild kan göra så.
Har bott och målat hus i Bromma hela veckan och kommer resten av helgen tillbringa på Stockholms street/kulturfestival för en fotoworkshop. Adios.
- 1
- 2