Monthly Archives: mars 2010

Then I came to my senses

Mamma ringer när jag sitter med mobilen i handen och skriver till henne.
Frågar om jag känner mig stressad när jag inte sagt mer än några meningar.

Hon vet alltid hur jag mår innan jag själv. Ser igenom.
För jäkla bra kvinna.

Och så är jag sjuk också, som väntat när jag röjer runt mycket under en tid.
Jag är så dålig på att lyssna på det här skalet runt mig.

Trä min värld om din

Jag saknar molkomlivet väldigt mycket. Litet och snällt. Fint och tryggt där i skogarna.
Allt kommer gå i ett fram tills i sommar. Det är svårt att hinna med och svårt att hinna tänka på allt som måste tänkas på. Och svårt att hinna träffa alla som blir så besvikna om jag inte hinner träffa.

Jag tror jag är i nån slags kris och livsfas och avgörande sprickor men jag vet inte.
För det är mitt emellan.

Skratta

Nattchefen Hans är tillbaka och rufsar mig i håret, frågar hur läget är och jag frågar hur skidåkningen var. Han klappar sig på låren och börjar prata om vattenrutschkanan han åkt med barnbarnet. Tydligen kan man göra det på skidsemester.
Hans är cool. Bryr sig om människor men säger det han tycker, håller fast vid det.
Som ett berg. Ett berg som skrattar ofta.

Det är bra.
Skratta ofta är bra.

Allt samlas

Ingen är påklädd och vi rusar ut i korridoren när han bankat på allas dörrar och ingen vet varför han skriker.

Något är väldigt fel och det börjar med framåtlutande sidoläge och jag håller upp huvud och så är det bara ögonvitor och bara hemskt. Jävligt hemskt. Men han får luft. Och sedan räddningstjänsten och vankande i korridoren och fler som kommer upp. De har sett ambulansen.

Och de åker iväg. Det verkar lugnt. Men jag måste sticka med buss nästan direkt och allt är väldigt mycket för mycket. Och även fast jag känner att det nästan inte är okej så är jag chockad. Och skakad. Och vill inte alls ta på mig resemanteln för att igen sätta mig på tåg för det är så jäkla mycket tåg just nu. Jämt och hela tiden och i dag var det inte okej. Idag var jag tvungen att få sitta ned och prata men stängde av istället.
Karlstad fick mig i 2,5 timme innan Trollhättan tog över.

Det är så mycket stämning och andras jävla känslor som fastnar i mig. Detaljerna sätter sig och allt samlas i mig.