Vi lyssnar på Roxett. Varför vet jag. För att pappa har skaffat sig ett eget spotify konto som inte är mitt och för att han äger datorn och de nya högtalarna. Därför lyssnar vi på Roxett. Det är inget fel med det. Vi trivs nog ganska väl bland Marie och Per.
Per hette en man som satte sig brevid mig på tåget igår. Tåget var försenat. Alla tåg var verkligen försenade. Därför var även Per det. Barnvakten var fixad men han verkade lugn. Sansad men lite raslös och sade att det var tur att man hade en bra bok i alla fall. Jag sade att det var tur att man hade en dator. Det hade inte Per men det brydde jag mig inte om, jag sade det ändå. Han höll med mig. Det var tur att jag hade en dator. Och han undrade vad sjutton jag gjorde vid min latop och jag förklarade att jag fotat en konsert. Coolt, sade han. Fortsatte läsa och jag fortsatte redigera. Han var blond med ring på fingret och dyra skinnskor och jag tyckte att jag kände igen honom. Att han kanske var känd för något och funderade ett tag på om det var Ulf Malmros. Han är tydligen också blond såg jag på Guldbaggegalan. Och när han sade att han bara åkt till Karlstad över dagen för ett möte för att sedan fara tillbaka till Stockholm tänkte jag att ja jävlar, det är han. Shit va coolt. Det här ska jag skryta om.
Sedan presenterade han sig som Per.
Jag vart besviken. Besviken på jävla Per som inte hette Ulf.
Nu försöker jag lista ut vem han är. Han verkade ju så känd. Och så lik Ulf.
Jag vart besviken på Per, även om han kröp längst golvet för att leta efter min lovikavante innan jag gick av tåget.
