Monthly Archives: augusti 2009

Jag drömmer så konstigt här i skogarna. Eller fullkomligt vettigt, jag har inte bestämt mig än.
Inatt så var jag någonstans, det var mycket folk och det var mycket folk jag kände, som man så självsäkert vet. Då kommer Niclas gående. Och jag är inte riktigt säker på om det är han för han är äldre nu, längre till och med.
Mer muskulös och inte sådär svag.

Men jag tittar i förvåning. Och gör sådär som när man tror man sett någon från förlängesedan men inte är riktigt säker. Sen blir allt lite blurrigt och fyllt med moln men vi kramas och jag vet nu. Jag är säker.

Men något känns fel. Obehagligt och skönt på samma gång. Vart har du varit de här åren, jag skakade ju ihoptryckt mot den lilla trädörren som stänger in en med andra sörjande på bänkar. Och det var högt i tak och din syster sjöng så det ekade sådär vackert mot det höga taket, varför gjorde jag det men skit i det du är ju här nu. Allt är bra.
 Jag hade aldrig känt mig så tung av ensamhet som då, aldrig tömt ur mig av sorg som då. Aldrig igen. Varför gick jag själv, minns jag att jag tänkte, trots att alla mina bästa kompisar var där.

Varför sa jag inte till mamma att jag behövde henne då. Eller pappa.
Antagligen för att jag inte trodde det, det gör jag ofta.

Blöt i ansiktet tänkte på när vi var fulla på mammas vin och jag skjusade in dig på moppen till stan. Du hade spytt men var så glad. Vi hade pratat så mycket bra den kvällen, du hade erkänt något vi alla redan visste men jag kunde bara tänka på om alkohol och din medicin verkligen gick ihop. Du spydde ju faktiskt.

Jag tänkte att du kanske skulle trilla ihop och dö där på parketten med utsikt över åkrar. Det gjorde du inte. 

Inte just då.

Men jag skulle få ett telefonsamtal av finaste Elin på en parkeringsplats i Danmark och det oerhörda blev aldrig oerhört just där. Det var för mycket oerhört för att det skulle gå ihop sig.

Och det har det aldrig riktigt gjort sen dess. Förens nu, då den här texten ville ut

 antar jag.

Det börjar samlas en hög med kärnor brevid tangentbordet här. Vi får inte äta vid datorerna men plommon räknas väll knappast. Cecilia har satt på p3 och svenne banan och shakirashakira flyter ut över borden som skiljer oss. Jag är bakfull, säger kroppen. Nickar och instämmer, då är vi två.

 Kollar i D’s portfolio med fotografier på nätet. Tänker att alla bilder har en sorgsenhet över sig, trots att de är så fruktansvärt vackra. Det är någon slags konstig kontrast han lyckats med. Det är aldrig någon som ler, men det är hela han i de där bilderna. För mig är han lugn och sorgsenhet. Trygghet och humor. Och det syns i det där. Det tycker jag är häftigt, hur någons personlighet kan speglas så mycket i bilder.

Saknar lite så man går sönder, så att säga.

Jag sitter och saknar i datasalen. Det är mitt enda verktyg ut till internätet. Solen lyser in genom åttiotalsgardinerna och jag försöker hitta hemsidorna och bloggarna som jag har som bokmärken på min egen laptop.

Det är inte alltid jag kommer ihåg namn.

Min första helg i Värmland har passerat. Vi, alltså Johan, jag och Arvid, har vart de enda som inte åkt hem och har därför umgåtts nästan konstant. Det har vart en fin helg. Vi har lagat mat tillsammans nere i mitt och johans hus, spelat biljard och kollat film. Skrattat jävligt mycket. Frågat väldigt mycket. Till exempel vet jag att Arvids syster är försörjande skådespelare. Att Johan bott i Danmark och finland sen han var tio.  Och därför inte vet om typiska svenska saker, såsom vem Fredrik och Filip är (Ja, de ingår i samma kategori som falukorv och Midsommar) eller hur det svenska skolsystemet funkar.

Det är väldigt mysigt att planera saker tillsammans. Typ vilken film vi ska se ikväll eller om vi verkligen ska äta köttbullar och makaroner för tredje gången i rad (Vi enades om att Ja, det ska vi).

Det är riktigt bra. Det här passar mig. Passar så bra.

Men jag saknar dig. Jävligt djupt.