Kunskap är ju som alltid makten.
Det är vad jag lär mig och säkerligen ni också, hela förbannade tiden. Säkerligen är det också de äldre som påminner oss om det, självfallet, de har ju kunskapen serverat på silverfat med hjälp av erfarenhet och framförallt denna tid som de levt (och alltid tjatas om). Alltid kan makten bli större, vetskapen mer och hur jag än vrider och snurrar så känner jag trycket av att
jag vet ju fan i mig ingenting.
Såhär står det till med mig. Jag blir intresserad. Intresserad av allt.
Därav frågar jag mycket, dumma nybörjar frågor och lite mer slitstarka när jag väl fått en uppfattning. Och när jag tror mig fått rätsida på det så upprepar jag det jag precis lärt mig. Nästan alltid.
Så jag kan få ett slags bevis på att jag uppfattat rätt, och också som ett slags uppvisande på att jag förstått sammanhanget för min lärare.
——
Sådär, nu har jag ägnat en kvart åt att försöka komma på någonting som jag lärt mig på sistone som skulle kunna användas som exempel. Dock har jag har lärt mig måla tak och väggar denna vecka men kan inte komma på en såndär skön dialog där jag framstår som otroligt smart som lärt mig lite hantverk.
Det blev mest:
”Måla sähär”
”Okej, såhär målar jag”
”Bra, bra målat”
Så, trots att jag lär mig konstant, hamnar i situationer som är totalt nya, lär känna mig själv, utvecklar mig inom varje område jag gillar (och vissa som jag inte bryr mig så mycket om).
Så.
Ökar känslan av okunskap.
Förmodligen, har jag resonerat för mig själv, för att jag upptäcker allt mer, att jag utvecklar något så mycket att jag kommer till en gräns då man är
lite för bra för att den där skiten man gjorde nyss ska räcka upp till den nya ribban man lagt.
Vilket betyder att man suger igen. Att jag inte räcker till utan ska fortsätta leta efter kunskap.
Crap, det tar ju liksom aldrig slut.
