Monthly Archives: maj 2009

Jag har mina ord, som du sa

gradreads

Pappa sa idag att det skulle vara citat fett coolt asså slut citat ifall jag började plugga journalistik.

Efter det uttalandet var jag böjd att hålla med, det skulle vara fett coolt. Asså.
Men det får man se. Att lära sig skriva korrekt är iallafall något som skulle vara förbannat häftigt.

Men allt beror på hur skolorna ter sig. Men strunt i det nu. Jag har jobbat sjukt mycket denna helg och är nu ledig.

Det kände jag tacksamhet för när jag cyklade in mot stan. Jag pratade med mig själv, för jag var själv, tror jag, och vinden i håret och ekrarna som snurrar. Det är förresten inte så mycket ’vind i håret’ när man har dreads, de är mest tunga och håller sig på plats. Lite sådär stela och förutsägbara.

Men jag pratade med mig själv, eller mer tänkte fast genom munnen. Och det var ju väldigt mycket mer tillfredsställande än att bara höra sin egen röst i huvudet som snurrar in sig själv.

Och nu upptäckte jag att ifall jag sådär smått headbangar som man bara gör framför datorn eller om man valt att bli hardcore som står bredbent med armarna i kors bara för att man inte vet hur man ska dansa, så börjar allt att snurra.

Det brukar vara det vanliga tecknet på en all workwork helg.

Så, ja, nu ska jag gå upp på taket.

Fire

Jag har sökt tre skolor nu.

Till. Eftersom jag inte kom in på den första.

När jag får panik försvinner mitt arsle upp ur vagnen så fort att Top Gear blir ett mesigt program som prövar symaskiner.
Nu är den dock över, paniken. Jag har återtagit mitt lugn och fått något slags perspektiv på situationen.

Fast, alltså, nej. Det har jag egentligen inte alls. Jag mest hoppas på att få plugga.

Men jag är iallafall glad. Och nöjd. Och sitter i ett knä, lite halvt, och vem blir inte glad av det. Få sina håriga ben klappade medan man skriver. Det gäller att kombinera smart.

Bandit

Sådär,

jag tog igår som en sorgedag bara för att kunna bli fräsch och snygg och jävligt mycket rakad bikinilinje som folk säkert brukar säga om sitt utseende. Men igår handlade inte om det, utan om inseende.

Och det är tusen gånger värre.

För ens egen självkänslebandit  hoppar runt där inne och kraschar som om han skulle riva ut köket för att få plats med de där billiga funktionella från IKEA. Och det gör ont när det sliter och drar. Lite som att bli dumpad fast nu bara inte antagen.

Men det har tydligen skett en renovering iallafall.
Blänker lite mer, luktar fränt.

Jag var nog inte riktigt med på det men jag känner mig nöjd, kanske till och med funktionell?

Helvete

Jag är fruktansvärt ledsen. Och har ont i mitt bröst.

Men konstigt nog blir jag aktiv av motgångar. Kanske för att slippa tänka eller för att det är någon drivkraft jag inte visste jag hade som får mig att ta tag i saker och ting. Sådär som jag aldrig gör annars.

Fan. Helvete. Jävla helvetes framtid som inte blir som man vill.

Nu gäller det att lägga upp en strategi. Jag vart plötsligt så osäker på vad jag vill. Nu när mitt främsta val är gone.

Chrille googlar ”what to do”.

It’s a start.

Förresten

Jag vet inte vad som hände. Men helt plötsligt kom jag på att jag glömt.
Jätte mycket har jag glömt, vad Poetry Slam har gjort med mitt hjärta och mina sinnen och mina sprattlande fötter efter en föreställning en gång i tiden. Hur jag velat gå upp till kamp och förändra och vända hela världen ut och in men så funkar det inte riktigt så jag glömde. Började väll läsa bloggar istället och hela tiden känna att det är något som fattas.

Och nu skulle man kunna tro att jag själv vart en såndär kringresande estradpoet. Och det är ju trevligt. Att tro.

Men lika osant för det.

Tills underbara Ebba dök upp i mitt liv, fast det har hon gjort ett tag, dykt upp i mitt liv. Ungefär sådär fyra år nästan varje dag tills vi tog studenten tillsammans. Nu dyker hon mer sällan men inte för att vi inte vill. För att vi blivit vuxna eller iallfall leker det tills nån jävel kommer på att

-Nänä, ni har inte alls gått ut skolan, VEM HAR SLÄPPT UT ER I ARBETSLIVET?! OCH ÄR DOM FRÅN VETTET!

-OCH GE TILLBAKA DOM DÄR PENGARNA FÖRRESTEN!

Men fram tills staten slutar leva i blindo så finns Ebba där mindre sällan men med boktips. Denna gång Bob Hanssons nysläppta. Och Bob Hansson är ju Poet så there you go, säcken vart ihopknuten

nu kan jag sluta skriva.

yadayada.

Firestats

crazydenise

Installerade precis FireStats för att hålla koll på hur ofta bloggen besöks, sjukt att jag bara skjutit upp det hela tiden. Det var en utav de grejerna som jag gillade bäst med metrobloggen.  Kolla till höger i kolumnen så kan ni se massor av roligt fakta som inte är ett dugg intressant för någon annan än mig!

Grattis Jessica!

Och Denise är där uppe för att vi hade ett fint telefonsamtal idag och för att jag saknar henne och för att hon kommer HEM i sommar och ska få bruna ben med mig!

It’s on

Solen skiner.

Jag har flyttat på en soffa och ett bord för att kunna ta mig ut på en oanvänd altan. Det är fullt med saker här. Mest krukor i porslin och trä som någonstans är möglig vid det här laget.

Men himlen är för blå för att man inte ska tänka att någon ökat kapaciteten den här morgonen men gräset är ju i ochförsig lika grönt som om det vore blått. Och överallt flyger det vita moln som är maskrosor som verkligen inte har lust att vara maskrosor längre utan fåglar istället. Men det gick ju inte.

Så de fick nöja sig med att spridas för vinden.

Och jag viftar på dom så de ska få mer fart fast egentligen vill jag inte ha dem på tangentbordet.

Jag känner att jag kommit igång att skriva igen – på riktigt. Inte sådär staplande som det blir när jag har lust att skriva, men inte riktigt får känsla i det. Men jag måste skriva det också annars hittar jag inte tillbaka. Och att kunna återvända är ju ändå viktigare än några kassa texter. Så jag raderar inte. Man raderar inte känslor. Sånt sparar man. Eller skjuter upp – beroende på situation.

Men däremot redigerar jag, men bara några timmar efteråt. Sen är det försent. Sen är det förbi. Redan gjort och skrivet. Då får jag börja om.

I detta har jag redigerat om alla ”man” mot ”jag”. För JAG skriver väldigt ofta som om det skulle handla om vem som helst. Eller pratar för den delen. Och det är ju inte att ta ställning till något. Det är ju bara påstå något som andra kanske gör men jag vet inte är inte riktigt säker men absolut inget självklart att det är jag

fast jag vet.

Att det är precis det de handar om.

Allt är ju ett självporträtt. Allt jag vet är baserat på mig och de jag känner som faktiskt då blir en del av mig.

Allt är fruktansvärt egoistiskt egentligen. Men vad gör det.

Jag vill inte vara en fågel.